Det här är Yasuragi minus spermalukt

*Publicerad 6 nov 2025 kl 10.53, uppdaterad 6 nov 2025 kl 18.13*

I en av Stockholms stora gallerior spelas den interaktiva föreställningen "Elysium". Filip Lindgren drabbas av dödslängtan på ett märkligt, mytologiskt grekiskt spa.

RECENSION. Vill du bli vackrare, smalare, lyckligare? Eller vill du bara försvinna från jordens yta? På Regeringsgatan 63 i Stockholm, i en lokal inredd som en modern wellnessklinik, med solstolar, vattenkaraffer och gurkskivor, spelas den "deltagarbaserade" föreställningen "Elysium" och här erbjuds allt och ingenting. Det lyser varmt i orange, och på skärmarna kan man se vackra landskap – vågor som slår mot en strand. Ett lesbiskt par håller om varandra. Flera män ser håglösa ut. Det enda som saknas är spamusik. Jag undrar om det är så här att checka in på den schweiziska dödshjälpsgruppen Dignitas.

Dramat är löst baserat på berättelsen om när Hades (spelad av Mattias Tor Petterson) rövar bort Persefone (Alice Brise – wow vilken sångröst) till dödsriket. Jag förvägras dock nådastöten och blir i stället pinsamt plågad genom olika övningar och improviserade samtal. Som en teambuildingaktivitet med bättre belysning och fokus på individen. En långsam avrunkning, med slak kuk, då man ser handens ägare i ögonen och tänker: hur kan jag bli en bättre människa?

Sexigt! Men kroppen ska vi lämna bakom oss för att träda in i en ny värld, ett AI-paradis.

Vi lovas en utopi efter döden, en möjlighet att få vara vem vi vill! Det är den stora uppmaningen och likaså utmaningen – en övning i navelskådande och jagstyrka. Vi får ta på oss tofflor och vita morgonrockar som påminner om grekiska kitoner. Sexigt! Men kroppen ska vi lämna bakom oss för att träda in i en ny värld, ett AI-paradis. Det digitala är mig dock frånstötande och helt ointressant. Mer nöjaktigt var det att bara ligga ner och låta dödsdrycken (granatäpplejuice) verka – jag tänker osökt och suktande på Jim Jones vars dödskult Peoples temple resulterade i att 918 personer dog i ett massjälvmord.

Stopp! Jag känner mig kränkt och illa till mods. Min kropp är ett tempel.

När vår sektledare, Hades, säger (och jag parafraserar) att Elysium som tillflyktsort behövs när katastroferna inte bara drabbar de fattiga och de som är långt borta, utan även oss så slår det an i mig – den kanske enda skrivna repliken (och de är inte många) jag tycker har bäring. Jag blir inspirerad och känner ett akut behov att faktiskt få fly, få dricka cyanidkryddad Flavor aid och sedan stryka handen över veteagnarna gladiator style. Mest för att det är så hemskt att vara där, men också för att katastrofer och fattiga människor är så obehagliga. Att vilja dö är onekligen något de lyckas få mig att känna!

Bögjaget dras till det antika Grekland såsom den smaklöse ryssen till Frankrike. Men den tafatta stämningen bland deltagarna (tänk Yasuragi minus spermalukten) till trots så tror jag att lite energi hade varit på sin plats. Kanske är jag besviken på att det inte blir en orgie, eller åtminstone en backanal, men faktum är att den lågintensiva upplevelsen inte leder någonstans.

TEATER

ELYSIUM

Konstnärlig ledare och regissör: Mathias Gullbrandson

Dramatiker: Åsa Anderberg Strollo

Kompositör och ljuddesigner: Andreas Saag

AI-arkitekt och digitalt gränssnitt: Martin Källström

Marknadsföring och paketering: Theodor Paues

Scenografer: Oskar Hejll, Sara Kander, Olle Bjerkås

Ljud- och ljusteknik: David Fahlgren

Kostym: Ninia Lemhagen Vierth

Initiativtagare och producent: Belinda Retourné

Medverkande: Mattias Tor Pettersson, Frida Liljewall, Alice Brise, Johan Heinstedt

"Elysium clinic", Stockholm. Speltid cirka 2 t.

*Av Filip Lindgren. Filip Lindgren är frilansjournalist.*

*Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.*