Sandra och Martin i Japan

*resedagbok.nu — Martin Källströms och Sandras resedagbok från ett år i Yokohama/Tokyo, 75 inlägg från 2000-11-18 till 2001-08-20.*

Om källan. resedagbok.nu var en egenbyggd webbdagbok (PHP, "index.phtml") som Martin och Sandra förde under sitt år i Japan, när Sandra arbetade i Tokyo och Martin frilansade, bland annat som skribent för Computer Sweden. Startsidan visade en kalender med alla inlägg per månad, en gästbok och en webbkamera. Sajten är sedan länge nedlagd; den här kopian är rekonstruerad från Internet Archive (Wayback Machine), med startsidan från ögonblicksbilden och varje dagboksinlägg från närmaste tillgängliga ögonblicksbild (2001–2004).

Vad som finns bevarat. All text i de 75 inläggen. Fotografierna publicerades som 120×60-pixlars miniatyrer som länkade till bilder i full storlek; Wayback sparade bara miniatyrerna (plus fyra större bilder från julhälsningen 24 december 2000), så det är de som finns i `images/`. Bildtexterna kommer från de arkiverade bildsidorna och från `title`-attribut i källkoden. Sju korta MPEG-filmklipp finns i `videos/`. Gästboken (`gb/`, inlägg från besökare) och webbkamerasidan har inte tagits med. Ett fåtal miniatyrer som saknas i Wayback är markerade i texten.


Innehåll

• 18 november 2000 — Första dagen i Japan

• 20 november 2000 — Sandras första dag på jobbet

• 23 november 2000 — Julbasar

• 25 november 2000

• 26 november 2000 — Robodex 2000 och Sankeien garden

• 28 november 2000 — Antällningsintervju på Adcore

• 4 december 2000 — Äntligen ett bra hus!

• 6 december 2000 — En konstig japansk restaurang

• 18 december 2000 — Sandras 1:a kundbesök

• 23 december 2000 — Dan före dopparedan

• 24 december 2000

• 25 december 2000 — Resan till Kamakura

• 31 december 2000 — Nyår i Yokohama

• 2 januari 2001

• 6 januari 2001 — Nattarbete

• 8 januari 2001 — Vuxendagen

• 11 januari 2001 — Dagen före flyttdagen

• 12 januari 2001 — Flyttdagen

• 14 januari 2001 — Sumobrottning

• 18 januari 2001

• 28 januari 2001 — Resan till Fukuoka

• 30 januari 2001

• 31 januari 2001

• 1 februari 2001

• 2 februari 2001

• 4 februari 2001

• 6 februari 2001

• 9 februari 2001

• 10 februari 2001

• 12 februari 2001

• 18 februari 2001

• 22 februari 2001

• 23 februari 2001

• 24 februari 2001

• 25 februari 2001

• 2 mars 2001

• 3 mars 2001

• 12 mars 2001 — Onsen

• 13 mars 2001

• 19 mars 2001

• 21 mars 2001

• 23 mars 2001

• 25 mars 2001

• 27 mars 2001

• 29 mars 2001

• 1 april 2001

• 6 april 2001

• 14 april 2001

• 16 april 2001

• 21 april 2001 — Weekend i Kyoto

• 22 april 2001 — Weekend i Kyoto (forts.)

• 27 april 2001 — Anders och Anna på besök

• 29 april 2001 — Ett dygn bland zenmunkar och buddhistpräster

• 30 april 2001

• 2 maj 2001

• 3 maj 2001

• 5 maj 2001

• 18 maj 2001

• 20 maj 2001

• 9 juni 2001

• 14 juni 2001

• 17 juni 2001

• 22 juni 2001

• 24 juni 2001

• 1 juli 2001

• 4 juli 2001

• 6 juli 2001

• 10 juli 2001

• 13 juli 2001

• 14 juli 2001

• 18 juli 2001

• 20 juli 2001

• 21 juli 2001

• 5 augusti 2001

• 20 augusti 2001

18 november 2000 — Första dagen i Japan

*Källa: *

Vi är trötta, väldigt trötta! Flygresan med SAS är över, och idag har vi inte orkat göra mer än att försöka streta emot sömnen.

Vår första dag i Japan. Flygresan startade redan igår, fredag. Flygresorna gick bra, först från Linköping till Köpenhamn, sedan vidare till Tokyos flygplats, Narita. I början var det dock ganska skakigt från Köpenhamn, men som tur var lugnade det ner sig relativt snabbt. Fast det är klart, resan var ju lång och jobbig, och till slut visste vi knappt hur vi skulle sitta bekvämt.

Det gick bra med bagaget på resan, våra väskor vägde tillsammans 39,9 kg (vi vet inte var gränsen gick, men vi tror det var 20 kg/väska). Sä det var lite spännande... tur att de inte vägde handbagaget!

Väl framme på Narita skulle vi få väskorna och ta oss igenom tullen. Som tur var träffade vi på Pekka, en av Sandras blivande jobbarkompisar, som tidigare jobbat i Linköping. Han förklarade att vi var tvungna att fylla i lite extra papper och lämna till tullarna, för att undvika problem när vår kontainer med alla våra saker kommer. När vi klarat av det var det raka vägen ut och köpa bussbiljetter till YCAT, Yokohama Central Air Terminal. Vädret var inte så dumt, runt 16 grader och sol. Från YCAT tog vi taxi till Pan Pacific Hotel, där vi ska bo tills vi hittat något eget ställe.

Vårt hotellrum ligger på 12:e våningen, så utsikten är väldigt fin. Från fönstret har vi utsikt över ett stort pariserhjul, det näst största i Japan. Strax intill vårt hotell ligger Landmark, ett 75 våningar högt hus, som innehåller ett stort shoppingcenter, kontor, hotell och barer. Det är det högsta huset i Japan, imponerande att titta på!

Resten av dagen ägnade vi oss åt att försöka låta bli att sova, inte det lättaste efter att inte sovit ordentligt på närmare två dygn. Vi gick runt och tittade i affärerna runt hotellet och gjorde ett försök att ringa till familjerna hemma i Sverige för att tala om att allt var bra. Tyvärr var de telefonerna bara för inrikessamtal, så vi fick ringa från hotellet istället (vilket kostade så där 20 kr/minut). Middag åt vi på American House, där vi provade på deras goda Fajitas. Ingen japansk mat idag, inte!

20 november 2000 — Sandras första dag på jobbet

*Källa: *

Sandra:

Idag var det min första dag på jobbet. För säkerhets skull tog jag den "välkända" tunnelbanan dit, som jag använde förra gången i Japan. Kom till Shin-Yokohama i lagom tid för att hinna med Ericsson-bussen bort till kontoret. Väl på jobbet var det ingen som riktigt verkade bry sig om att jag skulle börja idag, men fick i alla fall en bärbar dator att börja läsa in sig på och, naturligtvis, kolla lite mail. Det var välkomstmail från både syster och föräldrar, vilket var kul.

De flesta av de som jobbar med OSS (Operation Support Systems, systemet jag jobbar med) var antingen på kurs eller ute och installerade, så jag lunchade med Andreas. Andreas är en designer från Linköping, som tillfälligt var i Japan för att göra lite installationer. På eftermiddagen var jag nere hos personalavdelningen och fick lite vidare info, bland annat om vilka mäklare vi skulle ta hjälp av för att hitta vårt drömhus eller -lägenhet här. Mäklarna var snabba, de hade hört av sig till Martin på eftermiddagen och även faxat över ritningar på flera lägenheter. Det var ganska stora lägenheter, alla över 100 kvm. Men jag har fått höra att vi till en början kan få se lite sämre lägenheter, och att man ska vänta lite med att bestämma sig, så här ska vi titta runt på en hel del innan vi bestämmer oss!

Det har varit ganska dystert väder idag, regnat större delen av dagen. På kvällen var vi ute och åt på en japansk restaurang i botten av Landmark. Kanske ingen typisk japansk mat, det fanns även italiensk mat att välja på, men idag valde vi varsin räkrätt med ris till.

Martin:

Det är alldeles konstigt att vara utomlands på det här sättet. Vi bor på hotell och har bara varit här i tre dagar, så det känns inte alls som om vi flyttat hit. Snarare som om vi ska åka hem om en vecka igen. när Sandra råkade kopa ett telefonkort som bara fungerade inom Japan (vi ville ringa hem) var min första impuls "jaha, då får vi ge bort det, det är ju värdelöst för oss". Innan vi åkte kunde jag inte fatta att vi skulle bo här, men jag trodde att jag åtminstone skulle ha fattat det när vi väl kom hit... Vi får se när jag vänjer mig vid tanken.

23 november 2000 — Julbasar

*Källa: *

Idag har det varit nationell helgdag i Japan, så Sandra har varit ledig. Vi har varit på en julbasar som anordnades av Yokohama International Woman Club. Där köpte vi lite julkort av en dam som vi ska träffa på lördag också, och få något slags välkomstpaket innehållande en del information för oss som är nyinflyttade till Yokohama. Vi får väl se om det mest är reklam eller något bra!

Sedan tog vi en tur i området för att hamna på Motomachi, en stor shoppinggata där. Vi har varit och tittat på en hel del lägenheter i det området, men har inte hittat någon som vi tyckt riktigt bra om än. Så vi fortsätter att leta, ska titta på fler på lördag. För säkerhets skull tittar vi även efter hus eller lägenhet i Tokyo-området, men just nu lutar det åt att vi kommer att bo i Yokohama.

Annars har vi mest ägnat oss åt att slappa och läsa böcker, inte alls dumt. Tyvärr tar ju våra svenska böcker slut fort om vi fortsätter såhär, det blir till att läsa på engelska innan vi får vår kontainer med alla våra saker.

Martin har inte kommit igång på allvar med att leta jobb an, men han har ringt till Adcore i Tokyo, och de var i alla fall tillräckligt intresserade för att be honom skicka in en ansökan.

Japanska är ett ganska fult språk, men det är lite spännande ända för att det är så annorlunda. Det är så nyanserat, med olika satt att tala beroende på vem man pratar med och i vilket sammanhang. Man kan dessutom utelämna hälften av orden utan att betydelsen förändras, bara man vet vilka ord som är viktiga och inte. De har inte en uppsättning räkneord, utan över åttio olika, beroende på den fysiska formen på det man räknar. Det vill säga, de har t ex ord som betyder "en avlång sak", "två avlånga saker", och så vidare. Och ord för att räkna människor, byggnader etc. Hur jobbigt som helst. Till råga på allt har de inte ett alfabet, utan två, plus skriftspråket kanji som består av kinesiska tecken. Vi får se om vi någonsin kommer förbi tack så mycket-stadiet.

25 november 2000

*Källa: *

Idag har vi hunnit med en hel del, och det känns ändå som om vi inte kommit något speciellt framåt. På förmiddagen träffade vi Tanneke Yoneno, från en organisation som heter "Welcome Furoshiki" som hjälper inflyttande utlänningar, och fick en överväldigande mängd information. En hel del är nog användbart, medan vissa saker var ren reklam. Vi fick bland annat en del tips på vad vi kan titta på i området häromkring, det verkar finnas mycket på inte alltför stort avstånd. Frågan är ju bara om vi kommer att bo i Yokohama eller Tokyo, det blir ju delvis beroende på om Martin kommer att jobba för Adcore i Tokyo eller inte. Han ska på anställningsintervju hos dem nästa vecka, så vi får se hur det blir.

Vi har tittat på lägenheter halva eftermiddagen, först med Zee Brothers i Yokohama och sedan med Ken Corporation uppe runt Jiyugaoka. Ingen av husen i Tokyo var helt fel, samtidigt som det alltid fanns något att önska. En del låg för långt från närmaste station, ett annat hade kyl och frys i källaren och saknade spis, nästa låg för nära rälsen, så att det dånade varje gång ett tåg gick förbi (vilket de gjorde ganska ofta). Men vi ger inte upp, vi ska fortsätta titta på fler lägenheter i nästa vecka.

På kvällen passade vi på att ringa till Sverige, pga av tidsskillnaden är det smidigare att göra på helgerna än på vardagarna, då alla fortfarande är på jobbet när vi går och sover. På vintern skiljer det 8 timmar och på sommaren 7, Japan ligger alltså så mycket före Sverige. Men det blir ju lite bättre när det blivit sommartid i Sverige igen, vilket dröjer ett tag.

26 november 2000 — Robodex 2000 och Sankeien garden

*Källa: *

Idag har vi haft kanonväder, det har nog varit uppemot 20 grader och solsken! Inte så dåligt i slutet av november. Martin har ägnat dagen åt att skriva på sin artikel om Robodex 2000, en utställning med robotar här i Yokohama som han ska skriva om i Computer Sweden (den färdiga artikeln finns att läsa på webben: Framtidens robotar visade upp sig på Robodex 2000).

Robodex var spännande att besöka, överallt fanns roliga robotar som blinkade, blippade och rörde sig. Martin tog fem rullar med bilder, varav han skickade in sex fotografier till Computer Sweden. Det är de sex som finns till vänster.

Sandra satt först en stund ute på balkongen och njöt av det vackra vädret, men beslöt sig till slut att åka ut till Sankeien Garden. Det är en japansk trädgård som inte ligger så långt från där vi bor, men som man ändå behöver ta buss till. Bussen var proppfull och nästan outhärdligt varm, men till slut var den i alla fall framme vid Sankeien garden. Där var ganska lugnt och fridfullt, och Sandra har redan bestämt att vi ska åka dit igen när körsbärsträden blommar. Fast till dess har vi kanske hittat något annat ställe där det också växer körsbärsträd, så det är ju inte helt säkert.

Sankeien Garden är en äkta japansk trädgård, och det är inte bara en massa buskar och träd, utan även byggnader och broar och pagoder. De har flyttat dit gamla byggnader från t ex Kyoto, Nara, Kamakura och Tokyo. Det finns en inre och en yttre trädgård, och det kostar 30 kr att komma in i var och en av dem. Än så länge har vi inte varit i den inre delen, så det kommer kanske en rapport därifrån en annan gång.

Det är lite jobbigt att bo på hotell, man har bara ett rum att vara i, inget kök med kylskåp eller spis. Och ingenting är ens eget. Men till fördelarna hör att det på något magiskt sätt blir städat och bäddat varje dag, att det ligger en tidning utanför dörren varje morgon och att det då och då knackar på en liten tant som frågar om vi har någon smutstvätt som vi vill ha tvättad. Och vid frukostbuffén står det en flicka och steker omelett med de ingredienser man pekar ut.

Bilder:

Honda är det företag som satsat mest på humanoida robotar, vilket bl a resulterat i den här roboten som kallas Prototyp 3, eller P3.

Det märks att Sonys ingenjörer är vana vid mikroelektronik med tanke på hur mycket de lyckats pressa in i sin lilla Sony Dream Robot, som får Hondas robotar att se ut som klumpiga jättar.

Takara Co. har byggt en serie robotfiskar och -maneter som stilla simmade omkring i akvarier runt om utställningsområdet.

*Sankeien Garden:*

Japanerna är glada i att stötta upp träd, stora som små.

Symbolen för Sankeien Garden är en trevånings pagod som är hitflyttad från Kyoto.

28 november 2000 — Antällningsintervju på Adcore

*Källa: *

Martin:

Jag och Sandra tittar på massor lägenheter hela tiden, men vårt hotellrum är bokat och betalt av Ericsson tills mitten av december så det är ingen brådska. När det är dags att bestämma sig för var vi ska bo får vi göra det och tills dess är det lika bra att vi tittar på så många lägenheter vi kan. Ericsson betalar lägenheten också, men vi har en fast budget att hålla oss till.

Ericsson tar så väl hand om oss, men det är så mycket som ändå är svårt att anpassa sig till. Den nya kulturen och klimatet, nya sysslor, att hitta på saker att göra på fritiden, att knappt inte träffa någon mer än Sandra. Att vara så långt hemifrån och från kompisarna. Och framförallt språket!

Idag skulle jag åka pendeltåg in till Tokyo, och det tog mig fyra timmar att ta mig en sträcka som borde tagit en timme. Jag åkte inte fel, men på två ställen hoppade jag av för att byta tåg där jag inte behövde bara för att jag inte kunde läsa på skyltar och kartor utan var tvungen att gissa hur jag skulle åka. Och det tog jättelång tid innan jag kom på vad jag gjort för fel.

Men som tur var hade jag planerat att gå och titta i affärer hela dagen, för jag kom iaf i tid till min intervju på ett företag som heter Adcore. De verkade nöjda med mig och det verkar vara ett bra företag. Vi ska höras av nästa vecka igen för ett nytt möte. Men på vägen hem var pendeltåget verkligen fullpackat med folk ochdet enda jag kunde tänka vara att jag inte vill börja jobba heltid igen. Jag vill vara fri och göra vad jag vill och frilansa istället. Men jag vet inte hur mycket pengar jag skulle kunna tjäna då. När jag bestämt mig för hur stort värde jag sätter på en fast inkomst kommer jag veta jag vad jag ska välja. Sandra tjänar ju så bra att jag inte behöver ett heltidsjobb.

4 december 2000 — Äntligen ett bra hus!

*Källa: *

Nu har det blivit december, och första advent har varit. Några ljusstakar blir det dock inte för vår del, den vi tog med oss befinner sig någonstans ute på havet och beräknas ankomma Japan på julafton. Vi har hitintills sett fram emot en dötråkig jul på hotellrummet med kanske några torra tomtekex att knapra på eller så. Men igår fick vi lite julstämning och glögg hemma hos Micke (jobbarkompis till Sandra) och hans fru Tina, vilket var väldigt trevligt. Det var typ tjugo Ericssonanställda med familjer där, och två av dem (Pekka och Lina) bjöd hem oss på julafton!! Så nu ska vi fira en äkta svensk jul med julgran och skinka i alla fall.

De firar inte jul i Japan, men den kryper in från USA ungefär som Halloween gör hemma i Sverige. Dvs, i alla affärer och överallt är det julpyntat och det är julgranar och tomtar överallt. Hotellet har julpyntat med en massa gräsliga granar och girlanger och en tomte i fullstorlek som sitter och läser tidningen under en av palmerna i frukostrestaurangen. Japanerna firar nyår istället och ger varandra presenter och skickar kort då.

I förrgår var vi på biblioteket i Yokohama där de faktiskt hade ett par hyllor med engelska böcker och vi hittade dessutom en bokhandel där de för en gångs skull hade ganska mycket engelska böcker och tidningar. I en bokhandel på åtta våningar i Akihabara hade de bara EN boksnurra med böcker på engelska. Men där har Martin i alla fall köpt de tre första Harry Potter-böckerna, de är jättebra.

Idag har vi äntligen fått titta på lite bra hus! Det första vi tittade på låg ca 10 minuters gångväg från Tamagawa station, dvs i Tokyoområdet. Det kändes rätt välplanerad, en riktigt balkong och över huvudtaget väldigt fräsch. Den andra låg i Yokohama, drygt 15 minuter från Yamate station. Det var fortfarande inte färdigbyggt, så den var ju också väldigt fräsch. Tyvärr hade inget av husen ugn, men vi kan nog få en kombinerad mikro och ugn även om vi inte riktigt vet hur bra det går att baka i dem. Inget av husen är inflyttningsklart förrän efter nyår, vi hade helst velat flytta på direkten! Så nu gäller det bara att bestämma sig innan någon annan hugger det vi helst vill ha!

Vi har köpt en mobiltelefon till Martin nu, så att man kan nå honom lite när som helst och så att vi kan få tag på varandra på dagarna. Men vi har inte fått igång den än, manualen som följde med var på japanska... han ska be någon av tjejerna i receptionen att översätta kom igång-biten imorgon.

Utanför hotellet står det en jättestor julgran, med 20 000 ljus i. Den spelar och blinkar i takt varje hel timme på kvällarna, vilket lockar massor av japaner med kameran i hösta hugg. Naturligtvis kunde vi inte vara sämre, så vi var också tvungna att fotografera den med Sandra framför.

Bilder:

En pinglande och blinkande julgran som står utanför ingången till vårt hotell.

Sandra framför julgranen.

6 december 2000 — En konstig japansk restaurang

*Källa: *

Idag efter att Sandra slutat jobba var vi ute och åt med Göran, Olaf, Vera, Narumi och Shimbo. Göran, Narumi och Shimbo jobbar på Sandras avdelning, medan Olaf är en kompis till Göran från tiden då han jobbade i Tyskland, och Vera är Olafs tjej. Dock jobbar Olaf också på Ericsson, men i den andra Ericsson-byggnaden i Shin-Yokohama. Shimbo ledde oss till en liten japansk restaurang där man fick grilla maten själv. Han beställde in alla möjliga sorters konstigt kött vi skulle äta, bland annat grishals, gristunga, kotunga, bläckfisk och komage. Dessutom kom det in rå lever, som det inte var tänkt att man skulle grilla utan äta rå... Som tur var fick vi även lite "vanligt" kött och grönsaker!

Idag har Sandra köpt biljetter till sumobrottning den 14:e januari. De var dyra, men något vi verkligen vill titta på. Sandra har också fått reda på att det ska vara en julbasar på svenska ambassaden till helgen, med luciatåg och svensk julmat, så det ska vi åka på och försöka komma in i någon slags julstämning.

18 december 2000 — Sandras 1:a kundbesök

*Källa: *

Sandra:

Idag har jag varit ute hos kund för första gången, för att uppgradera deras länkservrar. Resan dit tog drygt 1,5 timme, så jag var uppe tidigt. För att hitta till kund hade jag bestämt möte med en av mina jobbarkompisar från Sverige som är här och installerar ph10 hos en av kunderna. Skönt att få lite guidning! På grund av en miss i någons planering fick vi sitta och vänta på de licenser vi behövde, men annars gick allt bra.

På lunchen var vi på en japansk sushirestaurang där maten åker runt på ett litet band, och man själv får plocka åt sig de tallrikar man tycker ser smaskiga ut. Sedan betalat man efter hur många tallrikar man har tagit, och ibland också beroende på vilken sort. Här kostade dock alla lika mycket, och det fanns faktiskt några med väldigt god mat på. En med lax blev både min och Tommys favorit.

Resan hem var förstås inte kortare än resan dit, så när jag väl kom hem var klockan halv 10 och ögonen gick mer eller mindre i kors på mig. Eftersom jag ska till kund även imorgon blev det ganska snabbt sovdags. Som tur är har jag kommit på att jag kan läsa på tågen här, vilket jag aldrig kunnat tidigare. Så nu ägnar jag mig åt Harry Potter den tiden jag inte sover på tåget.

Sedan vi skrev sist har vi flyttat från Pan Pacific till en temporär lägenhet i närheten av Motomachi, eftersom hotellen är mer eller mindre fulla över jul och nyår här. Det är ingen idealbostad direkt, ganska ljudliga kvarter med mycket trafik och lägenheten är inte så jättebra. Men vårt eget hus i Tamagawa får vi inte förrän den 12 januari. Det var skönt att komma bort från hotellet, nu har vi i alla fall möjlighet att laga egen mat och ha lite saker i kylskåpet.

Martin:

Vi har soptömningsdagar på tisdag, onsdag och lördag varje vecka. Då ska man slänga soppåsarna (som måste vara transparenta eller semitransparenta för att sopgubbarna ska kunna kontrollera att man inte slängt returburkar) på trottoaren utanför innan kl 08.30 på morgonen.

Det har varit Lucia, vi var på svenska ambassaden och tittade på luciatåg och drack glögg. Luciatåget kostade pengar och biljetterna var slut när vi kom, men de tog en sväng genom julbasaren på väg in i och ut ur den lilla aulan där de lyckliga få som fått biljetter fick höra hela repertoaren av julsånger. Det var en massa japanar där. Det var en annorlunda upplevelse att se japanska damer iklädda gammeldags kimonos (de var finklädda) ivrigt fotografera svenskorna och deras folkdräkter.

Även om det lackar mot jul, är det ingen särskild julstämning i Yokohama. Men vi gör vårt bästa, vi har köpt en stor julros och en ljusstake med fyra värmeljus som får hjälpa oss att räkna ner söndagarna mot julafton. Och av Sandras syster har vi fåtte en liten liten julkalender att öppna en lucka i varje dag.

Jag har bestämt mig för att jag inte vill jobba heltid, utan håller utkik efter ströjobb istället. Jag ska hjälpa Rickard med ett litet projekt och så fort jag får en dator jag kan sitta litet längre med ska jag anmäla mig till lite olika frilanskataloger, så får vi se vad som händer. Annars kan jag hitta på lite olika saker att skriva artiklar om och försöka sälja till svenska tidningar. Jag vet inte om jag bara hade nybörjartur med första artikeln eller om det kanske inte är så svårt. Det lär väl visa sig.

23 december 2000 — Dan före dopparedan

*Källa: *

Sandra:

Kvällen före julafton, och jag har ingen känsla av att det är julafton imorgon! Jag har ägnat dagen åt att koka lite kola och risgrynsgröt. Gröten var ett litet experiment, eftersom jag inte hittar något riktigt grötris här. Men eftersom deras vanligt ris är rundkornigt tyckte jag det var värt ett försök. Och det blev faktiskt väldigt gott, dock var jag tvungnen att koka den lite längre än vanligt. Mamma hade skickat över lite recept till mig, och idag kom jag faktiskt till skott, inte dåligt!

Idag har jag även hunnit med att åka in en sväng till Yokohama och shoppa, mest blev det kökssaker som jag saknat. En slickepott, en glasform, burkar mm. Under tiden var Martin i Sankeien Garden, eftersom han inte kunde följa med när jag var där. Bilder därifrån går att titta på under den 26 november.

24 december 2000

*Källa: *

God Jul och Gott Nytt År önskar Martin och Sandra

25 december 2000 — Resan till Kamakura

*Källa: *

Hej och hå, på juldagen bestämde vi oss för att det var dags att röra på sig lite. Vädret var lovande, så vi förverkligade en flera veckor gammal dröm att ta en tur till Kamakura, en liten ort vid kusten söder om Yokohama. Vad vi inte visste var att vi till kvällen skulle komma hem utpumpade efter en milslång marsch i bergen runt Kamakura.

Kamakura var för länge, länge sedan huvudstad i Japan, när Shogunatet hade sitt säte där under perioden 1192 till 1333. Även om det mesta av bebyggelsen moderniserats nu, är staden fylld av gamla tempel och sevärdheter. Det är alltså ett berömt turistmål, vilket fick oss att åka dit. Nu var det som tur var inte turistsäsong på juldagen, så det var lugnt och skönt.

Vi tog JR-tåget från vår station, Ishikawa-cho, till Ofuna och bytte där till tåget mot Kamakura. Det tog bara en halvtimme att ta sig dit. Vi spatserade nerför en shoppingata, med tre mål i siktet. Dels ville vi se ett av de stora templen, dels ville vi se jättebuddhan, Daibutsun, som finns i Kamakura och dels ville vi gå ner till stranden och titta på havet.

När vi kommit bort från shoppinggatan och gått ett par kilometer genom låg bebyggelse med spridda butiker, kom vi fram till Hasedera-templet, ett tempel som är tillägnat den elvahövdade gudinnan Kannon. Vi träffade tyvärr inte på gudinnan själv (hon hade säkert annat för sig, kanske borstade tänderna, det borde ju ta lite tid), men templet var både pampigt och lugnt och harmoniskt. Den första bilden till vänster är tagen i tempelträdgården, där en massa karpar simmade omkring i en damm.

Vi inspekterade templets alla byggnader utan och innan och begav oss av mot Daibutusun. Den var verkligen absurt stor, det är Japans näst största Buddhastaty och det är inte konstigt att den blivit symbol för Kamakura. Den göts i brons 1252 och har sedan dess blivit reparerad flera gånger. 1498 kom en jättevåg och totalförstörde templet som statyn stod i, men Buddhan själv klarade sig. Numera står den ute i fria luften på en jordbävningssäkrad sockel.

Efter att ha ätit mat på en kinarestaurang (jo, de finns här också) bestämde vi oss för att det var för blåsigt för att gå ner till stranden, men istället hade vi hittat något lockande på kartan; runt om Kamakura finns det vandringsleder. Vi lyckades efter lite möda leta reda på stället där den närmaste började, fantasifullt döpt till Daibutsu Hiking Course. Efter en väldig uppförsbacke kom vi upp på en av bergskammarna i närheten av Buddhastatyn. Leden var väl upptrampad, det såg ut som om den skulle vara proppfull med folk under turistsäsongen (när nu det är), men nu var det lugn och fridfullt och bara ett och annant japanskt par som precis som vi kämpade sig upp och ner för kullarna.

Vid slutet av vandringsleden struntade vi i att våra fötter börjat gnälla om att få åka hem och tog raskt in på nästa led istället, Kuzuharagaoka Hiking Course. Den passerade förbi ett par småtempel och vindlade sig vidare upp på nästa bergskam. Även här var det magnifik utsikt, men det började bli eftermiddag och vi blev tröttare och tröttare. När vi äntligen kom fram till Kita-Kamakura där leden slutatde, var vi alldeles utmattade. Trötta men lyckliga satte vi oss på tåget och åkte hem till Yokohama igen.

Bilder:

Färgglada karpar kan man träffa på lite överallt i dammar och bäckar i Japan. Här är några vi hittade utanför Hasedera-templet i Kamakura.

Många av statyerna var smyckade för att bli lite mer personliga.

Kamakuras mest berömda sevärdhet, en Dai-batsu (Jättebuddha) gjuten i brons år 1252.

Här ser man hur gigantisk statyn är, över 13 meter hög och 121 ton tung.

I Japan kan man se höstfärger långt in på vintern, kortet är taget på juldagen.

Utsikt från Daibutsu Hiking Course. Stigen vindlade sig på bergskammar högt över bebyggelsen runt omring.

Sandra låtsas ta kort på Martin för att få med lite av skogen runt stigen.

Vandringsleden verkade vara väl utnyttjad under andra årstider men nu var vi ganska ensamma.

Stigen gick upp och ner över stock och sten. Eller snarare rötter och sten.

Daibutsuleden slutade, men vi fortsatte på Kuzuharagaoka Hiking Course, som även den bjöd på fin utsikt.

På den sista bergstoppen, högre än de andra, hade några flitiga små japaner släpat upp de här stora tunga stenarna.

31 december 2000 — Nyår i Yokohama

*Källa: *

Nyårsafton firade vi med en lugn hemmakväll med en knorr på slutet. Tidigare i veckan hade vi inhandlat både fläskfile och vin, och kanal 311 visade filmen Notting Hill klockan nio, så det var upplagt för en riktigt mysig nyårafton.

Martin fick en glad överraskning när Ida ringde för att önska gott nytt år. Och vi pratade även med våra familjer tvärs över halva jordklotet. När klockan blev runt sju var det äntligen dags att börja laga mat. Vi hade hittat jättebillig fläskfilé på en stormarknad i Honmoku. I köttdisken på Union där vi vanligtvis handlar, kostar kött mellan 500 och 2500 kr kilot. Köttfärs kan man få för mellan 100 och 300 kr kilot. Så när fläskfilén för 100 kr kilot dök upp, högg vi den direkt.

Till fläskfilén gjorde vi champinjonsås och klyftpotatis, och provade för första gången att laga mat i våran gasugn. Förutom kruxet med att räkna om från Fahrenheit till Celsius gick det strålande. Vi utnämnde oss själva till de bästa kockarna vi hittills träffat på i Japan (även om maten på julafton inte var så dum den heller).

Precis innan filmen började, gjorde Sandra en smaskig chokladsås som vi draperade över varsin tallrik gräddglass. Sen sjönk vi ner i soffan och tillbringade ett par timmar med att titta på när Julia Roberts gjorde sitt bästa för att förvirra stackars Hugh Grant ända fram till det lyckliga slutet.

Eftersom midnatt närmade sig, begav vi oss ut på stan för att hitta närmaste tempel att tillbringa tolvslaget i. Men strömmen av japaner visade sig leda åt andra hållet, så vi ändrade raskt våra planer och följde den ner till hamnen istället. Där hade ett och annat tusental japaner samlats för att titta på fyrverkerierna ute över vattnet i Yokohama Bay.

Vid tolvslaget upplevde vi för första gången nedräkningen på japanska, och luften fylldes av en kakafoni av ljudet från skrikande japaner, smattrande fyrverkerier och brölande fartyg. Fartygen i hamnen lät sina mistlurar dåna i säkert fem minuter efter tolvslaget, och luften dallrade av bastonerna. Titta på filmerna så får ni höra precis hur det lät.

Sen gick vi hem, trötta men lyckliga.

Bilder och filmer:

Vi lagade ugnsgratinerad fläskfile med champinjoner och klyftpotatis.

Nere vid hamnen var det full rulle vid tolvslaget. På det här fartyget skulle festen pågå ända till klockan 26:00 enligt skyltarna.

Efter tolvslaget. Jättelik folkmassa i bakgrunden.

Efter tolvslaget. Den jättelika folkmassan befinner sig här bakom kameramannen.

Yokohama Marine Tower visade vad klockan var: år 2001.

• Film: [En liten film!](videos/2000-12-31-nyar1.mpg)

2 januari 2001

*Källa: *

Nytt år, nu gäller det att försöka komma fram till vad vi vill hinna med under det här året. Några saker har vi redan skrivit upp på vår lista, som sumobrottning, resan till Sverige i sommar, åka till Kyoto. Vi har även andra saker på vår lista som dock inte är riktigt lika specifika, som en tripp till något annat land i Asien. Vi har börjat titta lite på Thailand, men har inte riktigt bestämt oss. Det finns ju så mycket i den här delen av världen som vi inte sett! Nästan ingenting än så länge...

I och med att det är ett nytt år ska vi såklart försöka bryta gamla vanor och skaffa oss ett Nytt Liv™. För tredje gången i raden kanske, men skam den som ger sig. Vi byter ut chipsen mot morötter och hamburgarna mot sushi. Gräddglassen ska vi också byta ut så snart paketet frysen är slut. Frågan är bara mot vad... popcorn kanske inte är så onyttigt? Eller också standardlösningen, morötter. I raden med foton till vänster finns det ett där Sandra visar hur gott det är.

Sandra:

Den här första veckan av året blir det dock inte några utflykter, eftersom jag hela veckan har dygnet-runt support. Det är jobbigt eftersom alla andra är lediga, dvs det finns inte så många att fråga när problem dyker upp. Och jag kan ju långt ifrån lösa alla problem själv som skulle kunna dyka upp hos våra kunder. Eftersom supporten innebär att jag snabbt ska kunna koppla upp mig mot kundernas system, vill jag inte ge mig ut på några längre turer, även om det skulle vara möjligt då supportdatorn har radiomodem.

Så vad har vi då hittat på här hemma? Martin och jag har ägnat större delen av dagen åt att lägga till dagar från tidigare i den här resedagboken, sådant som jag tidigare skrivit för hand samt en del plockat från mail vi skickat. Känns bra att kunna lägga den biten bakom sig, nu gäller det bara att fylla på mer allt eftersom tiden går. Vi har fortfarande vår provperiod av Sky Perfect, så det blir en hel del TV-tittande nu när vi förstår vad de säger (det fanns bara kanaler på japanska tidigare). Dessutom läser vi en massa böcker och skriver mail, kort och brev (det är nog mest jag som även skriver "riktiga" kort och brev) till våra vänner runt om i världen.

Bilder:

6 januari 2001 — Nattarbete

*Källa: *

Sandra:

Det här har varit en verklig jobbig natt och dag, ja egentligen började det redan igår morse. För första gången den här veckan gick jag till jobbet, eftersom åtminstone vi på Ericsson har varit lediga, då vi har haft "Company Holiday". (Kanske är det alla företag i Japan som varit lediga åtminstone en del av veckan?) Förutom att jag har haft dygnet-runt support hela veckan. Eftersom jag har suttit inne mest hela veckan för att snabbt kunna koppla upp mig mot kundernas system om något skulle hända, tyckte jag det var riktigt skönt att få göra något annat. Solen sken i ögonen på mig på vägen till jobbet. Det gjorde den även när jag åkte hem från jobbet 24 timmar senare, dvs på lördagsmorgonen.

Det dök nämligen upp ett problem som jag, Peng-san och delvis även Sako-san jobbade med. Jag och Peng-san satt med det till klockan 7 på lördagmorgonen, och när vi gick hem trodde vi att problemet var löst. Sedan återstod "bara" för mig att försöka få all data som missades i en databas till rätt ställe. Så för att jobba med detta åkte jag tillbaka till kontoret vid 14-tiden. Men när jag väl kom dit visade det sig att felet kvarstod... Problemet blev efter mycket möda och några extra försök från Sako-sans sida att lösa det, till slut skickat till Europa för vidare utredning. När jag till sist kom hem vid 22 snåret var jag precis slut!

Då var jag dock lite extra tacksam för min käre make! När mitt huvud sprängde och jag var allmänt slutkörd, lagade han en god middag till mig och pysslade om mig lite. Det blev kycklingfiléer, äggnudlar, broccoli och en god sås till, inte alls dumt. Som tur var hade jag fått 10 timmars frist från min dygnet-runt support, så jag kunde sova ganska lugnt och skönt under natten.

Martin:

Om en vecka flyttar vi äntligen in i vårt egna hus och får våra saker från Sverige. Det känns som om mitt liv har gått på tomgång de senaste två veckorna enbart på grund av att vi inte kunnat flytta in än. Jag har inte velat börja läsa japanska här i Yokohama för att vi snart flyttar in till Tokyo. Jag har inte kunnat träna Aikido för att mina träningskläder kommer med containern, och jag har inte börjat jobba ordentligt, för att jag behöver datorn hemifrån.

Men nu ska det bli ändring på allt det. Jag ska verkligen ta mig i kragen och börja träffa lite folk, och röra lite mer på mig runt om stan. Det finns så otroligt mycket att titta på, men samtidigt är det enormt tröttsamt att hela tiden känna sig som en utomstående, att bara titta på vad andra gör och har gjort. Jag skull mycket hellre vilja vara med om något äkta, göra saker som inte bara är ägnade åt att fördriva tiden.

Så man kan väl säga att jag inte riktigt kommit på plats än i livet här i Japan, jag har en bit kvar innan jag hittat dit. Men det ska bli spännande att få börja träna Aikido och träffa folk från hela världen där, och roligt att få inreda vårt lilla hus.

Det är en liten fyrkantig skolåda på 110 kvadrat och två våningar, helt utan utsikt och med ett litet kök. Vi har tittat på mellan 20 och 30 lägenheter i Yokohama och Tokyo, men det här var det enda stället som vi verkligen kände i magen att det var rätt. Vi får ett jättestort ljust vardagsrum, fräscht parkettgolv i hela lägenheten och en balkong mot gatan. Men det som gör huset så mysigt är små detaljer, som små hyllor i trappan, skåpen i farstun (säger man farstu?) och stora garderober i hela huset. Det är byggt 1999, bara ett par år gammalt, och känns verkligen perfekt för oss. Välkommen att hälsa på!

8 januari 2001 — Vuxendagen

*Källa: *

Trots det aningen bistra vädret bestämde vi oss för en tripp till Tokyo, närmare bestämt till Kappabashi och Asakusa. I Asakusa hamnade vi mitt i firandet av vuxendagen, och fick se en stor mängd av unga japanskor i vackra kimonos.

Eftersom det idag har varit nationell helgdag i Japan har Sandra varit ledig. Hennes veckolånga dygnet-runt support slutade kl. 9.00 i morse, så vi skulle hitta på något att göra med ledigheten. Efter lite diskuterande kom vi fram till att det skulle vara bra att använda dagen till att åka in till Tokyo. Resmålet för dagen blev Kappabashi och Asakusa.

På Kappabashi kan man normalt sett inhandla en stor mängd olika köksredskap, bland annat finns det en väldigt bra affär om är Ericssonanställd och vill köpa Globalknivar billigt. För att hitta rätt gata hade Sandra ett riktmärke, en stor kock på ett tak. Hittade vi bara honom innebar det att vi var på rätt ställe. Det gick väldigt bra, vilket finns bildbevis på till vänster. Inte mycket gladare blev vi av det, för det visade sig att nästan alla affärer på gatan var stängda, så det blev inget köpt idag. Däremot hittade vi en bil med snö på taket, första gången vi sett snö här!

Efter lite problem med i vilken riktning Asakusa låg, lyckades vi leta oss fram till det stora templet där, Senso-Ji. Det kallas också Asakusa-Kannon, för det är tillägnat samma gud som templet vi besökte i Kamakura, Kannon. På vägen dit hamnade vi mitt i ett hav av unga japanskor, alla klädda i kimonos. Om man tittade lite noggrannare såg man att även killarna var uppklädda, i svarta kostymer och en och annan traditionell Hakama (en sån som Martin har när han tränar Aikido). Dagen var nämligen lite råkall, så många hade jackor över sina kostymer. Tjejerna såg ut att småhuttra lite i sina vackert pälskragade dräkter, vilket inte var att undra på. Men fina var de.

Det kändes lite som att hamna bland svenska studenter på baldagen, alla tjejerna såg ut att tillbringat några timmar på morgonen hos frisören. Kimonos i alla olika färger, dock inte i olika former, som man kan se på balklänningar i Sverige. Vi hade ingen aning om vad det var vi tittade på, men såhär i efterhand har vi tagit reda på att de firade "vuxendagen", då alla som fyllt tjugo mellan April firar att de blivit vuxna. Lite som en blandning mellan studentbal och konfirmation, tycktes det.

När vi lyckades slita oss från detta fortsatte vi alltså mot templet. I början av varje nytt år besöker de flesta japaner ett tempel för att be om lycka och hälsa under året. Det var en hel del som passade på att gå dit den här dagen. Medan Martin tog kort på tempelingången, var det två japanskor som ville att Sandra skulle vara med i en enkätundersökning för utlänningar. Det var bland annat frågor om hur gammal man var, vad man gjorde i Japan, och hur man upplevde brottsligheten här.

Till slut tog vi oss in på själva tempelområdet. Mitt på tempelgården stod en brunnsliknande sak och bolmade rökelse. Runt om flockades japanerna för att rena sig med hjälp av röken. De föste den med händerna mot sitt huvud och mot ögonen, ganska exakt precis tvärtom mot vad vi brukar göra med rök i Sverige, faktiskt. På filmen till vänster kan man se hur de bar sig åt.

Inne i templet fanns en "önskebrunn". Här kastade japanerna i pengar och bad. Martin var inte sämre, så han kastade också i lite pengar, bugade och såg from ut. När vi var klara skulle vi ta lite kort på den höga pagoden, vilket några japanska kvinnor tyckte var värt att föreviga. De tog säkert fem-sex kort på oss. Så nu finns vi på kort och blir uppvisade som kuriosa hemma hos någon liten japansk familj...

Bilder och filmer:

*(bild saknas i Wayback: DSC00233.jpg)*

*En film:*

• Film: [MOV00247.MPG](videos/2001-01-08-MOV00247.MPG)

11 januari 2001 — Dagen före flyttdagen

*Källa: *

Den här dagen spenderade Martin med att packa ner sakerna i den temporära lägenheten så gott det gick (det kommer att bli minst två vändor när vi flyttar!) och skicka tillbaka hyrdatorn till datoruthyraren medan Sandra jobbade och gick på japanskalektion. Framåt kvällen åkte vi till Shinjuku för att träffa Jonas Borg (Hej Jonas!), en före detta klasskompis till några av Martins jobbarkompisar från Framfab (Hej Figge och Stoffe!).

Shinjuku är en av de största stationerna i Tokyo, här strömmar det igenom bokstavligt talat miljontals människor varje dag. Här huserar de allra största kameraaffärerna i Tokyo, men det finns också (som överallt) en massa restauranger. Vi hade siktat in oss på att äta sushi, eftersom Jonas visste om en bra sushirestaurang med transportband för sushitallrikarna.

Men det visade sig att det var alldeles för lång kö till den tänkta restaurangen, så vi bestämde oss för att äta Ramen istället. Det är en japaniserad variant av kinesisk nudelsoppa, nudlar i buljong av valfri smak med valfritt kött eller grönsaker i som tillbehör. Japanerna är experter på att supersnabbt slurpa i sig den kokheta buljongen och de hala nudlarna, men vi tog det lugnare och blåste försiktigt på varje sked (pinne?) innan vi fick i oss den. Jonas, som har japansk pappa och har bott här i snart ett år, hade däremot lärt sig tekniken att slurpa ljudligt.

Jonas var överlycklig över att få prata svenska, och vi pratade om allt möjligt och vädret som svenskar gör. Vi fick lite tips om vad man ska se i Tokyo och vad man ska undvika (t ex Disneyland). Efter maten gick vi till ett litet café nära restaurangen, där man fick en liten kopp choklad för nätta femtio kronor. Som hittat. Jonas hade precis köpt sin första PC efter att ha använt Mac i många år, så Martin fick hjälpa honom med att installera lite program. Inte särskilt enkelt eftersom allting stod på japanska i hans Windowsversion.

När vi skiljdes åt fick vi inbjudan till att komma och hälsa på Jonas i Kyoto, dit han flyttar imorgon för att plugga till journalist och fotograf. Det är bara tre timmars tågresa med Shinkansen dit, så det blir nog en weekend där någon gång under året.

Bilder:

12 januari 2001 — Flyttdagen

*Källa: *

Idag har vi flyttat! Vi begav oss från lägenheten i Yokohama tidigt i morse, tog en taxi till den station där ändhållplatsen för ett tåg upp till Tamagawa är. Eftersom vi kom mitt i morgonrusningen var det skönt att kunna gå på ett halvfullt tåg. Det blev snabbt fullt, och ett tag stod vi tryckta mot varsin dörr med en mängd japaner emellan oss. Men det gick också bra och till slut var vi framme vid rätt station. Klockan 9.00 träffade vi vår mäklare Suda-san vid Tamagawa station för att få skjuts upp till vårt hus.

När vi kom dit stod flyttfirman som Ericsson anlitat åt oss redan och väntade. Eftersom det är ett ganska bra tag sedan vi tittade på huset och bestämde oss för att ta det, var det lite spännande att komma hit igen och se om vi verkligen valt rätt. Som tur var kändes det fortfarande rätt. Flyttkillarna var jättesnabba, och portionerade snabbt ut våra saker i de olika rummen. Dock stötte de på problem när de skulle ta upp vår soffa och bokhyllor till andra våningen, eftersom trappan upp är väldigt smal och det dessutom är ganska lågt i tak precis när man kommer upp.

Men de löste det också, de tog i stället in möblerna via vår balkong. De kämpade verkligen och slet hårt för att få upp dem! Tur att vi hade så stort fönster mot balkongen att det gick bra. När de fått in allting började de montera ihop köksbord, säng och vår nyinköpta bäddsoffa. De hade lite problem med soffan eftersom bruksanvisningen var på svenska, men den sista "knäppen" som skulle till hjälpte Martin till med. De frågade om vi ville packa upp kartongerna själva och det verkade som en bra idé eftersom vi ändå var tvungna att gå igenom alltihop. Så var flyttgubbarna borta, men ska komma tillbaka och hämta kartongerna i början av nästa vecka.

Uppackningen av kökssakerna och kläderna gick ganska snabbt och lätt, problemet var som vanligt alla småprylar som funnits i vårt lilla rum hemma, "kontoret". Ett annat problem vi hade var hur vi skulle möblera i matsalen/vardagsrummet. Vi flyttade runt soffan, soffbordet och våra stora bokhyllor i säkert 20 olika kombinationer. Men nu tror vi att vi är ganska nöjda, i alla fall efter att vi införskaffat en del saker här, som TV, en skärm och en matta. Gardiner behöver vi också, just nu känns det lite kalt. Det blir förstås bättre när vi fått upp tavlor på väggarna och lite mer i bokhyllorna också.

Mitt under uppackningen kom en kvalitetsansvarig från flyttfirman och ville ställa lite frågor och hälsa oss välkomna. Vi fick en väska med en flaska vin och en del "bra att ha"-papper. Han var en utflyttad amerikan som kommit hit genom marinkåren och fastnat i Japan på grund av/tack vare sin japanska fru. Han var inte speciellt förtjust i sushi, eftersom hans farfar hade varit fiskare och han hade ätit så mycket fisk när han var liten. Som ni kanske förstår hade vi inte vetat detta om han inte varit väldigt pratsam.

Vi har även fått ett talande kylskåp! Tyvärr förstår vi inte ett ord av vad det säger, och bruksanvisningen är helt på japanska. Det är en väldig massa knappar på kylskåpet, precis som det är i hela huset. Det ska bli spännande att ta ett bad någon dag, det finns många knappar där också. Och så förstås måste vi lära oss alla inställningar på luftkonditioneringen, tvättmaskinen, diskmaskinen och den kombinerade mikrovågsugnen/ugnen/grillen/brödrosten.

Än återstår det en del att packa upp och få ordning på, men det börjar redan kännas som hemma, till stor del beroende på att vi äntligen har våra egna saker omkring oss igen. När vi fått ordning på huset kommer det fler bilder, så ni får se hur vi bor.

Bilder:

14 januari 2001 — Sumobrottning

*Källa: *

Det är inte så ofta man kan kan se sumobrottning i Tokyo. Tre gånger om året hålls en turnering i den jättelika arenan Kokugikan, byggd enbart för det ändamålet. Självklart tog vi chansen at uppleva sumo när Narumi-san på Sandras jobb erbjöd sig att skaffa biljetter.

Sumobrottning är en urgammal sport, det sägs att den började utövas för över 1500 år sen. Den är unik i det att brottarna har lyckats bevara en mängd traditioner och ritualer som omgärdar matcherna. Och det är de sedvänjorna som gör det mystiskt och spännande att besöka en turnering. Vi kände oss som förflyttade till en annan tid eller en annan planet när vi kom in på arenan och letade upp våra platser högt upp på publikläktaren. Våra biljetter kostade 6000 yen (drygt 500 kr), medan de dyraste platserna nere vid ringen kostar 20 000 yen.

En turnering pågår i femton dagar, och varje brottare går en match varje dag. Den som vunnit flest matcher under de två veckorna vinner hela turneringen. Brottarna är inordnade i ett rankingsystem utifrån antal vunna matcher och turneringar. Det finns inga viktklasser, vilket gör att brottare kan råka ut för motståndare som är dubbelt så stora. Men det är lika mycket teknik som tyngd och styrka som avgör, vi såg flera matcher där den minsta brottaren vann.

Grundreglerna i sumobrottning är enkla. Den brottare som först rör marken utanför ringen, eller marken innanför ringen med någon annan kroppsdel än fotsulorna, förlorar. Brottarna stångas, knuffas, slåss, och lyfter varandra ut ur ringen för att vinna. Matcherna är oftast över på några få sekunder, men föregås av flera minuter av psykologisk krigföring brottarna emellan, då de om och om igen går tillbaka till sin ringhörna för att torka av sig eller kasta lite mer salt i ringen.

I teorin är all väntan till för att båda brottarna ska komma i rätt mentala tillstånd innan matchen, men det verkar snarare som om det främsta ändamålet är att elda upp publiken och att spela nonchalant inför motståndaren.

Japaner som ser sumobrottning tillbringar oftast en hel dag på arenan. De tar med sig eller köper stora kassar med mat, öl och sake och äter och dricker konstant under matcherna. På raden framför oss satt en grupp affärsmän som blev allt mer sluddriga och högljudda och började till slut dricka sake direkt ur flaskan och vråla ikapp åt brottarna.

Efter att matcherna var slut gick åkte vi till Shibuya och letade upp en yakitori-restaurang. Yakitori är små grillspett med olika sorters kött och grönsaker på, framförallt kyckling. En variant som Narumi-san bestämt hävdade var lökklyftor, visade sig vara stora broskbitar från kyckling. Andra varianter är spett med kycklingskinn eller vingar, men godast är de med kycklingfilé, fläskkött eller kycklingbullar på.

En del av matcherna var spännande, men roligast av allt var att få uppleva hur japaner roar sig och traditionerna i den gamla sporten. Och förstås att med egna ögon få se hur de jättelika sumobrottarna utförde sina ritualer i ringen.

Bilder och filmer:

*Filmer:*

• Film: [Tvekan](videos/2001-01-14-MOV00294.MPG)

• Film: [Ut i publiken](videos/2001-01-14-MOV00297.MPG)

• Film: [Fullt slagsmål](videos/2001-01-14-MOV00301.MPG)

• Film: [Full åskådare](videos/2001-01-14-MOV00308.MPG)

18 januari 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag är det tredje dagen jag är hemma från jobbet på grund av att jag fått maginfluensa. Jag hoppas jag är på bättringsvägen, i alla fall verkar det som om febern gått ner idag. Och jag orkar vara uppe mer än 1 minut innan jag håller på att svimma! Både tisdagen ocn onsdagen har jag mest tillbringat i vår soffa, alternativt nere i sovrummet. Men det är lite tråkigt där nere, Martin har ju mest suttit framför datorn på övervåningen och till och från har jag varit lite sällskapssjuk. Och så är det ju bara genom datorn som vi än så länge har musik, vi får se om vi köper en liten stereo senare.

Det är riktigt tråkigt att vara hemma i flyttstöket utan att kunna göra något åt det! Det skulle vara skönt att få i ordning här hemma, men det är en del saker vi behöver innan det går att få det som vi vill ha det. Alla tidskriftssamlarna lämnade vi i magasinet i Jönköping, vilket kanske inte var så smart. Det blir mycket lösa papper som inte har någon plats de riktigt hör hemma på. Så det står på vår inköpslista, tillsammans med en hel del andra saker.

Något vi också måste skaffa är saker för att jordbävningssäkra vårt hem. Det är sånt man aldrig behövt tänka på innan, men även om det förhoppningsvis inte händer något under året vi är här, är det aldrig dumt att vara förberedd. Förutom att bland annat säkra bokhyllorna mot taket, ska vi packa varsin ryggsäck med ficklampa, mat, vatten, varma kläder och lite annat smått och gott som kan behövas om det skulle bli en stor jordbävning. På jobbet har jag också fått ett litet jordbävningskit och en hjälm. Än så länge har jag som tur är bara känt av att marken rört på sig en gång, då skakade det lite i lamporna i köket, men det var ändå lite obehagligt.

Martin:

Idag var jag ute i Yokohama för att titta efter saker vi behöver; mattor, en liten fåtölj, förvaringssaker och sånt. Dessutom skulle jag lämna tillbaka böckerna till biblioteket i Yokohama. Det gick inte alls bra, affären jag främst tänkt gå till var stängd, så jag lyckades bara köpa två badrumsmattor, en hållare för hushållspapper och en väggklocka. Och på biblioteket visade det sig att jag lämnat en bok hemma, som jag inte hittat när jag samlade ihop de andra. När jag kom hem upptäckte jag att väggklockan var ful som stryk, jag vet inte vad vi ska göra med den. Och Sandra klagade på att den ena badrumsmattan var för dyster. Har de öppet köp i Japan?

Inte en helt lyckad dag, med andra ord. Imorgon ska jag nog göra ett nytt försök, först åka in till Harajuku och titta i lite annorlunda affärer och sen kanske ta en vända till till Yokohama för att lämna tillbaka den sista boken. Då kanske Muji har öppnat också. Imorrn eller i övermorgon ska jag dessutom åka till Akihabara och köpa en TV och en video. Usch, det blir så många långa tågresor mellan olika platser. För att inte tala om promenader, min fötter är ömma som... ja, jätteömma i alla fall. Over and out, hoppas det går bättre imorgon. I vilket fall är det ju alltid roligt att shoppa.

Bilder:

28 januari 2001 — Resan till Fukuoka

*Källa: *

Imorgon ska Sandra installera senaste versionen av OSS hos kunden i Fukuoka. Vi fick tag på en taxi efter att ha släpat den blytunga resväskan flera flera hundra meter. Med ett swoosh lyfte vi från Haneda Airport och två timmar senare var vi i Fukuoka, redo att göra utforska staden.

Men det regnade småspik när vi kom till Fukuoka. Och det ökade till spöregn så fort vi installerat oss på hotellrummet och gått ut för att äta och turista. Småspringande genom regnet hittade vi en restaurang som serverade Ramen, en japansk sorts nudlar som serveras i en stor skål med god buljong och diverse tillbehör. Det är verkligen jättegott, och Fukuoka är känt i Japan för sina många Ramenrestauranger.

Till Ramen kan man äta något som kallas Gyoza. Det är en sorts små smördegsknyten med fläskkött och grönsaker inuti, som man doppar i soja eller någon annan sås (det är bara japanerna själva som har koll på vilken sås som hör till vilken mat). De är inte så värst goda, men vi ville prova dem här också. Så Martin beställde fyra stycken Gyoza, vilket inte var det lättaste eftersom ingen på restaurangen kunde engelska. Till slut kom de iaf - med fyra TALLRIKAR Gyoza. Med åtta knyten på varje tallrik. Och då var det försent att ångra sig.

Efter maten valde vi mellan att åka till hotellet och slappa och att åka till Fukuoka City Museum och titta på en utställning av gamla japanska textilier och papper, som vi sett reklam om på turistbyrån. Vi trotsade spöregnet och tog tunnelbanan in mot museet.

Det visade sig vara mycket längre från tunnelbanestationen till museet än vi trott, så vi fick ta en taxi genom regnet. När vi kom fram visade det sig vara en halvtimme till stängningsdags, och utställningen kostade 100 kr per person. Så vi åkte tillbaka till hotellet istället. Dagen hade alltså kunnat sammanfattas med en massa dyra taxiresor och närapå noll i utbyte, om det inte varit för att Ramenlunchen var så god.

Bilder:

30 januari 2001

*Källa: *

Martin:

Fukuoka är egentligen inte en stad, utan två som har växt ihop. Så på många ställen såg man benämningen Fukuoka/Hakata, och på ännu fler enbart Hakata. När de växte samman var Fukuoka befolkad av fina adelsfamiljer medan Hakata var den folkliga delen. Det är ett arv som fortfarande kan märkas, till exempel heter flygplatsen Fukuoka men tågstationen Hakata.

Idag och igår har varit mycket bättre än söndagen, för mig i alla fall. Sandra har varit och jobbat förstås, medan jag fönstershoppat i det futuristiska Fukuoka centrum. Igår sken solen hela dagen. I en gigantisk galleria hittade jag dels en större turistbyrå med böcker och videofilmer man kunde titta på, och dels en konstgalleria som för närvarande inte har någon utställning, men däremot en filmfestival i miniformat med filmer om olika konstnärer.

Så jag betalade en femtiolapp för att titta på två filmer, en om en kontroversiell fotograf som heter Robert Mapplethorpe och en om en konstnärinna som heter Louise Bourgeois, båda tydligen hemskt berömda. De visar konstiga filmer hela veckan, så nu har jag i alla fall en utväg om det skulle regna resten av veckan. Det går en film om Björk jag i alla fall skulle vilja se.

Idag hittade jag till ett stort köpcentrum som heter Canal City. I gängse Fukuokastil har arkitekterna verkligen ansträngt sig för att åstadkomma något utöver det vanliga. Det finns inte en rät vinkel i Canal City, och de flesta ytor är rundade på ett eller annat håll. Som tur är var i alla fall golven plana nästan överallt. Canal City huserar det mesta man kan tänka sig i shoppingväg och dessutom en teater, Fukuoka City Theater, och en biograf med 13 salonger.

Tyvärr lyckades jag inte ta så mycket bra bilder på Canal City med digitalkameran, det skulle behövas ett vidvinkelobjektiv för att fånga hur det egentligen ser ut.

På kvällen var vi ute och åt med Sandras jobbarkompis Sako-san. Han tog med oss till en jättetrevlig ramenrestaurang en bit från en tunnelbanestation som heter Tenjin. Enligt honom var det den bästa i hela Fukuoka, vilket därmed borde göra den till den bästa i Japan eftersom Fukuoka enligt hörsägen har de bästa ramenrestaurangerna. Vi har alltså ätit på världens bästa ramenhak, eftersom det omöjligen kan finnas bättre utanför Japan. Som tur är finns det en systerrestaurang på nudelmuseet i Shin-Yokohama i närheten av Ericssonkontoret där Sandra jobbar. Restaurangen hette Ippu-do och de har till och med sin egen restaurangsida på webben.

Bilder:

31 januari 2001

*Källa: *

Sandra:

Eftersom vi blev mer eller mindre klara med installationen igår, började jag idag med de interna installationstesterna. Sako-san fick sköta problemlösningen och försöka få igång sådant som det var lite problem med, eftersom jag under torsdag och fredag ska köra testerna tillsammans med kund. Eftersom det är lite si och så med engelskan hos vår kundrepresentant, kommer jag att ha en tolk med under testerna. Det brukar vara jobbigt att prata med mellanhand, jag är lite dålig på att hålla det jag säger tillräckligt kort innan det är dags att översätta. Speciellt på telefon är det hopplöst, men så är det ju i alla fall inte den här gången!

Arbetsmiljön här är överhuvudtaget ganska dålig, den skulle facket i Sverige aldrig godkänna! Stolarna är alldeles för låga, och utrymmet är lite knappt. Vi sitter mitt inne bland alla växlarna och gör vår installation och tester. Det är alldeles iskallt, eftersom växlarna inte kan ha det för varmt är kylningen på för fullt här inne. Att sitta bland växlarna medför också att det är väldigt bullrigt, så ringer telefonen är det lika bra att gå ut ur växelhallen.

Det blev en lång arbetsdag, vi var tillbaka på hotellet runt halv 10, och det blev bara en macka till kvällsmat. Det finns ett litet snabbköp ett kvarter från hotellet, vilket är väldigt smidigt vid sådana tillfällen. Det finns det förresten lite överallt här, hemma i Tokyo har vi ett 7-Eleven bara 50 meter hemifrån åt ena hållet och ett Lawson kanske 300 meter åt andra hållet.

Att åka taxi är en sak som är lite otrevligt här. Vi åker fram och tillbaka till kund varje dag, och i 9 fall av 10 finns det inga säkerhetsbälten i bilarna, eller rättare sagt går det inte att få fram dem. Och det känns verkligen som om man skulle behöva dem ibland! En del av taxichaufförerna kör som blådårar, på en liten väg som jag trodde var enkelriktad (det var den inte…), körde en av dem i 80 km/h, själv hade jag nog kört runt 40 på en sådan väg. Och det är nästan omöjligt att få en uppfattning om var man är, jag tror inte vi åkt samma väg en enda gång, alla verkar ha sina egna specialvägar.

Martin:

Framåt eftermiddagen hittade jag ett shoppingcentra som stoltserade med det blygsamma namnet Super Brand City. Och det var verkligen en passande benämning. Affärerna där inne var uteslutande de riktigt dyra märkena, som Louis Vittoni, Gucci, Prada, Fendi, Calvin Klein och Yves Saint-Laurent. Titta in på Super Brand City Online för en interaktiv presentation av byggnaden. De enda som befann sig där inne var uttråkade expediter utan någonting att göra och sådana som jag, som vågade sig in utan att höra dit. Det var som att komma till en annan planet, skjortorna på Louis Vuittoni var vaktade av poliser och låg en och en som konstföremål på hyllorna. Min teori är att det enda sättet att bli tagen på allvar när man shoppar i en sån affär är att redan vara klädd i ett lika dyrt märke. Men då är frågan hur man får tag på sin första Armanikostym? Måste man bli introducerad?

Nästan lika osmakligt som Super Brand City, fast på ett mycket mer jordnära plan, var en spelautomat som jag hittade på väg hem till hotellet. Den bestod av en dåligt skött fisktank där slöa, fördummade fiskar lojt simmade omkring utan att röra en fena. Man la i två mynt och fick då chansen att fånga upp en fisk med en håv som sänktes ner i tanken. På automaten satt ett polaroidfoto där två japaner brett grinande höll upp en fisk med kippande gälar.

Bilder:

1 februari 2001

*Källa: *

Martin:

År 1222 infångades en sjöjungfru i havet utanför Fukuoka. Det togs som ett tecken på att Japan skulle vara för evigt, och de finurliga små japanerna begravde därför den stackars sjöjungfrun i ett tempel som då hette Ukinido. De trodde att sjöjungfrun kom från Ryugu ("Sjögudens palats") och de bytte därför namn på templet till Ryugu. Templet är också berömt för att en incident år 1480, då en präst vid namn Sogi kom på besök och höll en diktläsning där. Berättelsen om hans resa runt Kyushu (Japans södra ö) finns bevarade i skriften "Chikushi Travel Sketch".

Allt det där hade jag förstås inte haft en aning om, om det inte stått på en skylt utanför templet. Men det gav ju onekligen lite extra krydda åt den krumma lilla träbyggnaden. Jag vet inte om det är samma byggnad som står kvar nu åttahundra år efter att de fångade den arma sjöjunfrun, men att döma av dess utseende skulle det kunna vara så.

Templet stötte jag på på väg till Canal City, där jag gick på bio och såg filmen "Vertical Limit". Den handlade om en grupp människor som klättrar runt på K2 i Himalaya och råkade ut för olyckor stup i kvarten. Hyfsat spännande, men jag blev irriterad över att historien i stort sett byggde på att de (som skulle föreställa världens bästa klättrare) aldrig hade ordentliga säkringar. Jag är ju ingen expert på klättring, men sunt förnuft borde man ju inte slänga helt åt skogen bara för att man är på åttatusen meters höjd? Hrrm.

På kvällen åkte vi in till centrum igen för att få oss en bit mat. Jag och Sandra hade tänkt oss en kort sväng till någon av restaurangerna på tågstationen inte långt från hotellet, men Sako-san envisades med att ta med oss i taxi till en annan av sina favoritrestauranger. Det var en restaurang som serverade olika sorters japansk mat: tempura, yakitori, sushi, sashimi med mera. (Tempura är friterad mat, yakitori små grillspett, sushi är rå fisk med ris och sashimi är rå fisk utan ris).

Sako-san försökte få oss att äta lite mer vågad mat, men vi höll oss mest till yakitori, vilket är himla gott så länge man håller sig till vanlig kyckling och inte äter grillspett med brosk, skinn eller liknande. Men vi åt lite olika tempuravarianter och sashimi. Lite japanskt risvin, sake (uttalas "sacke"), smakade vi också. Sako avslutade med att beställa in nyligen avlivad bläckfisk, och där gick gränsen för vad Sandra ville prova på. Sako var lite besviken över att den inte rörde mer på sig än den gjorde, nu ryckte det bara lite i skinnet när han hällde soja på den.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC00453.JPG)* Biljettkassan på biografen AMC i Canal City. Tretton salonger och massor av filmer, alla med titlar på japanska. Vilken ska man välja?

2 februari 2001

*Källa: *

Idag var det sista dagen ute hos kund för Sandra. Eftersom allt gått ganska bra, hade vi bokat om våra flygbiljetter till fredagkvällen. Från början skulle vi stannat till lördagen, men det kändes skönt att kunna få komma hem redan på fredagen. Det finns en hel del att göra här hemma också.

Martin passade på att klippa sig på förmiddagen. Resten av dagen spenderade han på och runt Fukuoka Bay. Han hade nämligen klart för sig att det är en hamnstad, men något vatten hade han inte sett till på hela veckan. Så efter lite trassel med bussarna kom han till hamnen och tog reda på hur färjorna gick och hur man köpte biljetter. På färjeterminalen kunde man beskåda ett gigantiskt akvarium med massor av fisksorter. Några småhajar, jättesköldpaddor och muränor hade de också lyckats klämma in. De hade dessutom en variant av fiskeautomaten (se sista bilden från den 31 januari) där man fångade humrar istället för fiskar.

Färjan gick bra, och med lite tur lyckades Martin ta sig med tåg tillbaka runt Fukuoka Bay och till flygplatsen där han mötte Sandra. Att flyga kändes en aning olustigt eftersom vi hört att två plan nästan krockat i luften en bit ifrån Tokyo i onsdags. Som tur var gick det visst relativt bra, även om en del som inte hade säkerhetsbälte på sig blivit skadade då det ena planet hade tvärdykt en bra bit. Som tur var gick vår resa hem bra!

På filmduken på japanska flygplan visar de omgivningen vid start och landning, så man kan sitta och se på hur piloten sköter sig. Detta är inte något Sandra tycker är speciellt kul, hon inte är överförtjust i att flyga, men samtidigt är det väldigt svårt att låta bli att titta på det. Vi flög jumbojet, det är ganska vanligt även på inrikesplanen här, inte riktigt som Skyways små plan mellan Linköping och Stockholm inte!

Väl framme i Tokyo och Haneda flygplats skulle vi ta en taxi hem. Det var inga problem att få tag på en taxi, det kom en strid ström av taxibilar som antingen skulle till Tokyo eller Yokohama. Däremot hade vi lite problem att förklara för vår taxichaufför var vi bodde. Först nöjde han sig med Denenchofu, men när vi sa numret till vårt hus förstod han inte alls (trots/på grund av att Martin försökte prata japanska). Eftersom de inte har direkta gatunamn är det lite besvärligt. Chauffören plockade fram en karta, men ville inte låta oss ta den och leta reda på vart vi skulle. Till slut sa vi namnet på vår närmaste pendeltågsstation och lotsade honom rätt därifrån. Och till slut lyckades vi faktiskt komma ända hem! Vi har kommit fram till att vi ska göra en bra karta som vi kan ge till taxichaufförer och de som ska komma och hälsa på oss, det verkar behövas.

När vi kom hem möttes vi av en överfull brevlåda. Vi brukar inte få jättemycket post, men under den här veckan hade vi fått två paket! Det ena hade inte fått plats i brevlådan, så det låg på farstutrappan. Paketen var från Anna (Sandras kompis) och från Martins mormor och morfar. Anna hade skickat en jättegullig ängel, som nu sitter och tittar ut över "matsalen" och vardagsrummet. I paketet från Martins mormor och morfar fanns en bok med noveller av japanska författare, det ska bli kul att läsa den.

Bilder:

4 februari 2001

*Källa: *

Idag har vi varit ute och shoppat oss en matta till vardagsrummet. Vi tog oss ut till en konstgjord ö som kallas Daiba eller "Future City" via monorail över en Golden Gate-kopia till bro. Det verkar som om japanerna är glada i att kopiera stora saker från andra länder, Tokyo Tower ska visst vara en kopia av Eiffeltornet. Tornet ser dock inte speciellt storslaget ut, eftersom det numera ligger inklämt mellan en stor mängd skyskrapor.

Vi hoppade av monorail-tåget med siktet inställt på International Design Center (IDC), som är ett stort möbelvaruhus med stilar från hela världen. Som vanligt när vi ska ut och shoppa kom vi till att börja med på att vi var vansinnigt hungriga. Som tur var dök det upp ett McDonald´s som på beställning mitt bland alla dyra restauranger. Inne på IDC skulle man börja med att bli medlem för att få titta på möblerna (men det var ingen som kollade oss när vi först smög oss in utan att gå direkt till ansökningsdisken), så efter att kollat runt lite bestämde vi oss för att vara lydiga och bli medlemmar vi också. Många av möblerna kändes väldigt dyra, men IDC hade "vi är billigast-garanti", så förmodligen var det inte så dyrt för just de möblerna.

Efter en hel del velande lyckades vi till slut bestämma oss för en matta som vi båda två tyckte om. När man skulle handla fick man följa med en av säljarna till ett område (som vi trott var cafeteria) för att få skriva på papper och få oss lite vatten eller juice. Det var verkligen välkommet! Tyvärr dröjer det en och en halv vecka innan vi får den hem till oss, men nu slipper vi leta längre i alla fall.

Efter shoppandet bestämde vi oss för att ta en liten promenad för att slippa några stationer med tåget, det var en ganska skön dag och det var härligt att komma ut från det kvava och varma varuhuset. Lite kort hann vi också med att ta, bland annat på den lite spaceiga gångbron vi tog oss över.

Bilder:

På en av våningarna på IDC fanns det lite mystiska möbler, bland annat denna mun. Det var egentligen inte tillåtet att fotografera, men Martin tittade sig lite diskret omkring och knäppte snabbt.

Det här är en typ av asymmetrisk hängbro som moderna arkitekter är glada i. Man kan nästan förstå varför, den passar väldigt bra in i miljön här i alla fall. Det är i det här fallet en gångbro, vi gick över den på väg till stationen och tåget hem.

6 februari 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har varit en ganska vanlig arbetsdag, men lite roliga inslag har det varit under dagen. Tre av mina jobbarkompisar i Linköping är i Tokyo den här veckan, och en av dem (min fd projektledare Anders) kom med samma tåg som jag på väg till kontoret. Det är alltid roligt att få lite information om vad som händer på kontoret där hemma, speciellt som det ju troligen är dit jag ska återvända när jag känner mig färdig här. På lördag ska alla tre komma hem till oss på middag, vilket jag hoppas ska bli väldigt trevligt. Jag funderar lite på vad vi ska bjuda på, så att Martin ska kunna inhandla vad vi behöver, men har inte bestämt mig helt och hållet än. Något med kyckling tror jag i alla fall det blir.

Det tog lite tid att få ihop min reseräkning för förra veckan, det är lite andra bestämmelser här mot i Sverige. I Sverige hade jag dessutom ett program som hjälpte mig att räkna ut en del lämpliga värden, så att jag inte behövde fundera så mycket på t.ex traktamente. Men jag fick ett dokument av vår sekreterare och hoppas på att allt blev rätt.

På kvällen var jag på SWEAs årsmöte. SWEA står för Swedish Women`s Educational Association och är en organisation för svenska kvinnor som bor ute i vida världen. Jag tyckte det kunda vara roligt att lära känna lite nya tjejer, och tyckte det här var ett bra tillfälle. Och de jag satt tillsammans med verkade trevliga allihop, kanske kan vi hitta på något framöver. Tyvärr är det mesta av SWEAs program på vardagar och dagtid, så mycket av det kan jag inte vara med på. Men de hade ett program som kan vara bra som information för saker att titta på själv också, t.ex en orkidéfestival senare i februari som jag tittat på affischer om tidigare och inte förstått ett dugg av. Nu fick jag informationen på svenska, inte helt dumt!

En annan rolig sak på mötet var att jag träffade på frun till mina föräldrars grannes son. Pappa hade träffat på sonen i somras och fått deras visitkort, så jag har funderat på att ta kontakt med dem men inte kommit till skott tidigare. Eftersom de har ett ganska ovanligt efternamn förstod jag att det var rätt person, och då var jag ju tvungen att gå fram och prata med henne. Jag har aldrig träffat varken henne eller hennes man tidigare, de har bott drygt 4 år i Japan och en massa år i Holland innan det. Hon verkade väldigt trevlig och verkade sitta inne med en massa information om Japan, så jag ska försöka komma till skott och bjuda hem dem när allt börjar lugna ner sig på jobbet och vi har kommit i ordning hemma. Klockan hann bli halv 11 innan jag kom hem och då stod Martin med telefonluren för att ringa till mig.

9 februari 2001

*Källa: *

Sandra:

Fredag igen, skönt! På jobbet har det varit ganska lugnt, så jag planerade att gå därifrån ganska tidigt. Men så fick jag reda på att det fanns planer på att OSS-gruppen i Shin-Yokohama skulle ut och äta med våra kollegor från Linköping, och det ville jag förstås inte missa. Det visade sig att OSS-gruppen här blev väldigt liten, i själva verket bara jag och Sako. Martin skulle också följa med, och eftersom vi skulle upp till Shinjuku och äta kunde vi hämta upp honom på vägen eftersom man upp till Shinjuku tar tåget som går förbi "vår" station.

Efter en del samtal fram och tillbaka bestämde vi att vi skulle vi träffa de andra på restaurangen, och eftersom Sako inte var riktigt klar när jag ville åka bestämde vi att Martin och jag skulle träffa honom på Shinjuku station. Kanske inte den bästa mötesplatsen, det formligen vimlar av utgångar och människor där. Utan våra mobiler hade vi nog aldrig hittat varandra där, det var svårt nog ändå! Vi var på "Central West Exit" och Sako på "West Exit"...

När vi kom till restaurangen var de andra inte där, trots att vi var lite sena efter att vimsat runt på stationen och sedan letat efter restaurangen ett tag. De skulle ha ett slutmöte med kunderna, men när Sako ringde visade det sig att mötet fortfarande pågick. Så vi fick börja äta själv. Inne på den lilla restaurangen var det redan uppdukat med flera olika skålar med sojasås, salt och mer soja. Det fanns plats för ca 15 personer, så det var inget stort ställe. Vi började med att koka musslor i pappersformar över eld, låter lite konstig men det gick väldigt bra. Sedan fortsatte vi med sashimi (rå fisk) och en mängd olika sorters tempura. Jag trodde aldrig att jag skulle äta en hel räka, men vad gör man när den lilla japanska damen lägger upp det friterade räkhuvudet framför mig och ser lite förväntansfull ut? Dock var det inte så illa, räkorna var pinfärska och inte alls svåra att tugga. I Sverige kan man nog inte få tag på en japansk restaurang med så färska att man kan äta hela räkan, så det är inget jag vill rekommendera förutom om man är i Japan. Förmodligen kan man hitta betydligt mindre färska här också.

Vi åt och åt och åt, och de andra dök inte upp. Till slut fick vi besked om att de inte skulle hinna dit, så den lilla japanska damen fick plocka undan alla skålarna igen. När vi trodda att allt var slut kom det bästa. Vi fick vattenmeloner till efterrätt! Det var helt rätt, för även att vi nog skulle kunnat rulla hem gick det ner utan problem. Vattenmelonerna var lite blekare än vi är vana vid, med smakade nästan likadant ändå.

På vägen ut skulle Martin fotografera kocken, men de missförstod oss och trodde vi ville de skulle ta kort av oss. Vi kompromissade och gjorde både och. Men vi hade bra gärna velat kunna ta ett kort på kocken när han skulle ta på oss, för han såg för festlig ut.

Bilder:

10 februari 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har jag mest ägnat mig åt att förbereda inför kvällen, då Anders, Stefan och Hosein från kontoret i Linköping, skulle komma på middag. Handla, städa, stryka lite, förbereda efterrätt (äppelpaj) och senare även huvudrätten. Jag hade bestämt mig för att bjuda på kyckling med cambozola, champinjoner, rödlök och ris. Jag var lite osäker på om jag skulle hitta allt eller om jag skulle behöva göra lite förändringar i receptet, men allt fanns på stormarknaden jag handlade på!

När jag kom hem efter att handlat klart hade jag fått kort från både mormor och Linda, på en lördag. Jag tror de har utdelning av post alla dagar här. Linda hade skickat med ett kort från Hannas födelsedagskalas, då jag, Hanna och Martin gjorde negerbollar. Martin stoppade en i munnen på Hanna, troligen med kommentaren att det här VERKLIGEN var den sista... Hon åt massor, men när man fyller år kan man väl få göra det. Man fyller ju inte tre år var dag. Jag blev så otroligt sugen, så jag var tvungen att göra lite egna negerbollar!

Jag hann ta det lite lugnt innan Anders ringde och undrade vilket hus vi egentligen bodde i. Jag hade tidigare i veckan ritat en tydlig och klar (???) karta åt dem, men de hade lyckats missa en väg så de var fortfarande en bit bort. Som tur var kunde vi tillsammans lista ut hur de skulle gå för att komma fram till korsningen jag placerat mig i. Tyvärr var inte Stefan med eftersom han inte kände sig riktigt frisk, men det var jättekul att träffa Anders och Hosein. Dessutom hade de med sig en massa godis (dajm, kexchoklad (från Catrine, tack Catrine!), marianne mm), så nu kan vi frossa i riktigt gott godis ett tag framöver! Visst finns det en del gott godis här också, men det är mest kända saker som M&M, toblerone och after eight och liknande som är goda. Ofta har mer inhemska godisar någon liten bismak.

Det var roligt att sitta och prata med dem och få lite uppdatering om vad som hänt hemma sedan jag åkte hit. Och så har vi äntligen fått besök i vårt hus, och eftersom vi fick en gästbok i julklapp av mamma tvingade jag dem att skriva i dem. Jag ska försöka komma ihåg att be alla som kommer hit att skriva i den, förhoppningsvis kommer det ju några under året, både hemifrån och lite folk som bor här i Japan! Det kan nog vara kul att ha senare i livet. Lite som den här dagboken, som ju kan vara kul att ha för att komma ihåg vad vi hade för oss här, när vi väl är tillbaka i Sverige.

Bilder:

12 februari 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har jag varit på en "Tableware festival", en utställning med bland annat en stor mängd olika dukningar, keramiksaker och dessutom en hel del saker till försäljning. Att jag kunde gå på en måndag beror på att det är "röd" dag här, vi firade nämligen tillträdet av den förste kejsaren, Jimmu. På utställningen var det som vanligt en stor mängd människor, det är väldigt sällan man är ensam här. Det fanns verkligen alla möjliga stilar, från riktigt genuint japanskt till europeiska (eller amerikanska?) märken. Det kändes dock helt klart mycket roligare med det japanska, det andra kändes lite för kommersiellt.

På vägen hem tog jag vägen över till Shibuya och Tokyu Hands, som är en stor kedja där man kan hitta det mesta man kan behöva, exempelvis gardiner, möbler, skruvar, ingredienser till bak, kontorssaker, jordbävningssäkringar och cyklar. Vid den stora ingången brukar de ha saker som är heta för säsongen. Just nu var det naturligtvis Alla hjärtans dag, och alla tjejer trängdes runt de små godisaskarna och alla söta kort. Jag höll på att få panik av alla människor, och tog snabbt tillflykt till en annan våning. Jag hittade lite konservburkar till våra jordbävningskit, en almanacka till Martin och lite annat smått och gott. Eftersom helgdagarna är lite annorlunda än hemma har Martin svårt att hänga med så en almanacka kändes rätt, själv har jag fått en japansk kalender genom jobbet. Och lediga dagar är ju något man gärna håller ordning på!

Igår var det en fantastiskt fin dag, så då passade jag på att ta en promenad utmed floden som är ca 10 minuters promenadväg hemifrån. Mellan floden och vägen finns det massor med baseboll-, fotbolls- och tennisplaner. Och i princip alla var fulla med folk när jag gick förbi. Utmed hela floden stod det dessutom japaner och fiskade, rastade hundar eller bara strosade runt. En japan jag såg var riktigt effektiv, han tog sin söndagspromenad samtidigt som han läste tidningen.

Bilder:

Det var inte bara keramik och olika sorters dukningar på mässan, här ett exempel på vackra glassaker.

En dukning med lite japansk stil, kanske är det misu-soppa i skålarna?

18 februari 2001

*Källa: *

Sandra:

Nu är äntligen min supportvecka slut för den här gången! Det var lugnt ända tills igår, då det ringde kl. 3 på natten, och sedan även kl 13, precis när jag pallrat mig upp ur sängen. Dessutom hade vi suttit och tittat på video till halv 2 innan, så det var lite kämpigt.

Men nu är det roll-out som gäller kommande vecka och befinner mig i Kanazawa. Martin ska nog komma hit på torsdag eller fredag, och så stannar vi över helgen och turistar lite tillsammans. När jag var på roll-out förra gången kändes det lite orättvist att Martin kunde se sig om hela veckan, medan jag bara jobbade och jobbade. Så nu ska jag få se lite jag med!

Alla säger att Kanazawa är en liten stad, men jag tror jag läste att den har ca 500.000 invånare. Inte så väldigt litet alltså, om man ser med svenska ögon. Än så länge har jag dock inte hunnit se någonting, flyget kom till Komutso flygplats vid 20:30, och sedan följde en bussresa in till Kanazawa på ca 45 minuter. Det enda jag sett hittills är därför hotellet, som åtminstone har en ganska pampig lobby! Tyvärr har jag fått ett rum som inte är rökfritt, så jag ska nog byta det imorgon, just nu orkar jag inte. Jag glömmer alltid att säga till om¨ icke-rökarrum, och gör man inte det verkar det automatiskt bli ett rökrum.

Tidigare idag har det inte blivit så mycket gjort, jag ägnade förmiddagen åt att stryka och packa inför resan. Det var ganska fint väder ute, och jag lyckades i alla fall ta en kort promenad och få lite sol och frisk(?) luft. Inte alls dumt, även om jag mest gick inne bland husen.

Bilder:

Entrén till hotellet jag bodde på, en ganska så pampig sådan.

22 februari 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har jag gjort installationstester tillsammans med en av våra kunder. Han var lite frågvis och alla frågor hade jag inte svar på, men det känns ändå som om allt flutit på ganska bra. Vi ligger före schemat och det är ju aldrig dumt!

Martin har kommit hit också nu, och vi fick en inbjudan att gå ut och äta med två av killarna på Ericssons kontor här. Så efter att jag och Peng hämtat upp Martin vid hotellet tog vi en sväng förbi Ericssons kontor och hämtade upp dem där. Det är ju alltid kul att gå ut med "lokalbefolkningen", så kan man få lite tips om specialiteter för just det här stället. Efter att gått runt lite och letat efter en bra restaurang hittade de till slut en. Det var en sån där man fick sitta på golvet och äta, lite jobbigt i längden så det är tur att vi inte gör det varje dag. Fast då skulle vi förmodligen blivit vana vid det. Här fanns det i alla fall ryggstöd, något som ser rätt roligt ut, som om de glömt att sätta dit benen på en stol.

Kudo-san beställde in mat åt oss allihop, för menyn fanns bara på japanska. Och vad mat han beställde! Det verkar som om japaner alltid äter massor med olika saker, som vanligt var det både sashimi, tempura, och ett slags panerad kött/fisk/grönsaker. Dessutom fick vi in tofu med något som såg ut som genomskinlig spaghetti. De sa något om att det var gjort på stärkelse, det smakade dock inget speciellt, var bara lite segt till konsistensen.

Efteråt gick vi hem till hotellet, en skön promenad på runt en halvtimme. Hade inte klockan varit så mycket hade jag kunnat ta en extra sväng runt stan, för att gå ner maten lite mer. Martin fick införskaffa frukost, eftersom det inte ingår i hotellpriset. Det är rätt skönt att slippa springa ut och köpa frukost det första man gör på morgonen!

Martin:

Idag torsdag kom jag till Kanazawa, där Sandra varit hela veckan. Det är en liten stad med Japanska mått mätt, med runt en halv miljon invånare. Jag spankulerade runt lite på tågstationen (dit flygbussen tog mig) och pratade med turistinformationen om vad man kunde tänkas göra i Kanazawa i helgen. Det verkade finnas en hel del att titta på, men de tyckte att Kanazawa nästan inte hade tillräckligt med attraktioner för två dagars turistande. Men jag fick i alla fall en hel del matnyttiga tips om vad vi kunde tänkas hitta på.

Senare plockade Sandra och Peng-san (en jobbarkompis till Sandra) upp mig vid hotellet i en taxi som satte av i rasande fart genom smala gränder mot Ericssons lokalkontor. Där mötte vi tre lokalanställda japaner, varav två till slut lyckades slita sig från sina datorer och följa med oss för att äta. De tog oss till en restaurang som hade alla sorters tänkbar och otänkbar mat, där vi fick smaka en massa specialiteter från trakten. Bäst var den bakade potatisen som smakade precis som hemma och värst var de friterade klumparna av fiskmjölke.

Efter den digra måltiden tog vi en uppfriskande promenad tillbaka till hotellet och en god natts sömn.

Bilder:

23 februari 2001

*Källa: *

Martin:

Mitt mål för dagen vara att se så mycket av Kanazawa som möjligt utan att besöka några av de "riktiga" turistmålen som Sandra och jag ska titta på imorgon. Följdaktligen promenerade jag in mot centrum av staden, passerade av nyfikenhet förbi värdshuset där vi ska sova under helgen, men vek sen av mot en park som låg lite avsides från city. Det var ingen stilren och vacker japansk trädgård, utan en helt vanlig park dit pensionärer gick för att värma sig i solen och skolpojkar samlades på rasterna. Jag följde deras exempel och kopplade av i solskenet.

Parken låg granne med stadsbiblioteket, där sedan jag tillbringade ett par timmar. Eftersom jag aldrig någonsin kommer att få ut någonting böcker som kräver att man kan japanska, höll jag mig till diverse fotoböcker om andra spännande platser i världen, som Sahara och Australien. Fördelen med fotografier är ju inte bara att de var och en säger mer än tusen ord, utan också att de orden är inte är på japanska bara för att man tittar i en japansk bok. Så jag drömde mig bort och önskade att jag kunde resa med nomaderna i Sahara eller aboriginerna i Australien, helt glömsk av tanken att jag redan var i en främmande världsdel långt från lingonskogarna i Småland eller den blåsiga Östgötaslätten.

När klockan passerat tolv drog jag mig mot stationen igen, där jag åt ramen (rykande varm nudelsoppa) på en restaurang. Efter maten gick jag återigen till turistinformationen på tågstationen för att få hälp med att boka plats på en rundtur i ett tempel som kallas Ninja-dera, "Ninjatemplet". Det är ett gammalt tempel som påstås vara specialbyggt för att vara lätt att försvara mot attacker och lönnmördare, därav namnet. Det är alltså inte ett tempel för ninjor (japanska lönnmördare) utan ett tempel byggt av någon paranoid furste som försvar mot dem. Jag bokade plats för mig och Sandra tills imorgon lördag klockan 15.

Eftermiddagen tillbringade jag på liknande sätt i och runt centrum av Kanazawa. Jag tittade lite runt affärsstråken och hittade ett och annat tempel att titta på. Jag har fortfarande inte riktigt fått klart för mig vad man vågar göra som västerlänning vid/i ett japanskt tempel. Jag såg en gammal dam dra en skjutdörr åt sidan och kliva över tröskeln till i en jättelik tempelbyggnad, men jag vet inte om de är allmänt tillgängliga eller om det kanske var städtanten. Som enligt min föreställning skulle bli förskräckt och/eller rasande om jag följde hennes exempel och spatserade in i templet.

Klockan fem hade jag bestämt med värdshusvärdinnan att jag skulle komma och checka in på rummet. Japanska värdshus kallas ryokan, och de är utmärkta om man vill undersöka hur livet ter sig för vanliga japaner. Man sover, och om man vill och har råd, äter som vanliga japaner. Man får finna sig i att gå med små japanska tofflor inomhus och man får tillfälle att prova en enkel bomullskimono om man vill det. Rummet var enkelt men funktionellt och med undantag av den lilla tvn och den jättelika telefonen kändes det som man flyttats ett par hundra år tillbaka i tiden.

På kvällen mötte jag Sandra vid hotellet och visade henne vägen till värdshuset. Vi fick tips av värdshusvärdinnan om en liten restaurang i närheten och hennes man försvann snabbt iväg för att undersöka om de ville ta emot utlänningar. Han kom strax tillbaka och gav klartecken. Vi knallade dit och lyckades trots ett allvarligt fall av språkförbistring beställa tillräckligt med mat för att äta oss mätta. Mot slutet av måltiden var det några dramatiska minuter när en av gästerna som nyss lämnat restaurangen återkom, kraftigt blödande från ansiktet, i sällskap med två ambulansmän och resten av gästerna. De lappade ihop honom tillräckligt mycket för att skjutsa honom hem eller till sjukhuset, vilket får vi aldrig veta.

Generellt sett märks det tydligt att invånarna i Kanazawa inte alls är så vana vid utlänningar som i Tokyo och Fukuoka. Man får ofta stirrande blickar eller intrycket av att folk hajar till när de får syn på en. Igår när jag gick in på en coffee shop för att få lite varm choklad gav ägarinnan till ett förskräck utrop och försvann ut i köket när hon fick syn på mig. Men hon samlade strax mod och kom tillbaka igen. Och chokladen hon gjorde var riktigt god.

Bilder:

En fiskaffär hade hängt ut nyuppdragna småfiskar att torka i morgonsolen.

I Kanazawa har de en lustig tradition att staga upp buskar, häckar och träd med rep och bambu. Nittionio procent av häckarna såg ut som på den här bilden. Tanken är att skydda buskarna mot snö och stormar, men frågan är om det inte är lite väl överdrivet.

Pampig port till en gammal tempelgård.

Ett roligt elskåp med ögon, mun och en lucka till mage.

Japanska värdshus, ryokan, har sett ut likadana både utanpå och inuti i hundratals år.

Det här är en bild av vårt rum på värdshuset. Bilden är ihoppusslad av tio små bilder. Digitalkameran har ingen vidvinkellins, så det gick bara att ta bilder på en liten del av rummet i taget.

Nu ska Martin sova. Han har sin fina kimono på sig. Det hade han inte hela natten, det blev alldeles för varmt med både täcke och kimono.

24 februari 2001

*Källa: *

Första natten på ryokanet lärde oss att japanerna tycker om att sova på hårt underlag. Madrasserna var ungefär lika sköna som ett liggunderlag, och kudden var i alla fall inte knölig, på samma sätt som en sten inte är knölig, utan snarare stenhård. Liksom allt annat på värdshuset var förstås toaletterna i japansk stil, något som Sandra tyckte var lite orättvist, eftersom det fanns vanliga pissoarer för killarna. Vart vi än gick inne på ryokanet skulle vi använda de små hala tofflorna som stod innanför dörren, men inne på toaletten fanns det speciella. Inte så svårt att förstå...

De hade även varma bad, sådana som inte tappas upp för en person, utan som alla delar på. Först ska man duscha av sig ordentligt, eftersom man måste vara ren när man går i badet. Tyvärr hade de ingen fungerande dusch, och bara kallvatten att tvätta sig i. Så det varma vattnet i badet var verkligen välkommet efter det.

Efter badet skulle vi ut och turista. Vädret var tråkigt, grått och regnigt, men vi fick som tur var låna paraplyer på värdshuset. Vi letade upp en litet coffeeshop att äta frukost på, och där gjorde en vänlig gammal dam gjorde smörgåsar åt oss medan vi väntade på chokladen. Mycket fräschare och godare än de färdiga mackor man kan köpa i snabbköpen!

Sedan gick vi vidare i regnet och hade redan då börjat frysa. Vi hittade en kul marknad, bestående mest av fisk- och fruktstånd. Vi kunde inte motstå en kartong jordgubbar, så vi lyxade lite och köpte dem trots att det inte var speciellt billigt. Jordgubbarna var goda, men hade inte riktigt så mycket smak som svenska. De var lite mer som belgiska, men det var inte så dumt ändå. En del av krabborna rörde fortfarande lite på sig, eler åtminstone ryckte det lite i dem. Så de var nog rätt färska. Dem kunde vi i alla fall lätt motstå, dessutom hade vi ju ingenstans att laga till dem.

Vi styrde sedan stegen ner mot de gamla samurajkvarteren. Man kunde gå in och titta i ett av husen, och det gjorde vi. Överallt när man ska gå in på museum eller sådana här hus måste man ta av sig skorna, så under dagen hann vi dra av och på skorna ett antal gånger. Det var extra jobbigt för Martin som hade knytskor. På vägen från samurajhuset hittade Martin ett museum som var gratis(!), och då var vi ju tvungna att gå in där och se vad det var. Det var ett urgammalt köpmanshus omgjort till museum. Bland annat fanns det en gammal kinesisk medicinarbod uppbyggd, och en jättelik buske med blommor gjorda av godis!

Nu var det dags att gå till den berömda parken i Kanazawa, Kenrokuen. Enligt den officiella listan är det en av de tre bästa parkerna i Japan. Eftersom vädret var så dåligt trodde vi inte det skulle vara så mycket folk där, men det kom busslast efter busslast med japaner, så vi var inte direkt ensamma. Parken var fin, men kanske inte så storslagen för en svensk som för en japan. Dessutom visade den sig inte från sin bästa sida, troligen skulle det vara mycket vackrare om några veckor när plommonträden börjat blomma ordentligt. Nu fanns det bara en blomma här och där, och dessutom blev vi allt stelare av kylan som sakta kröp in i märg och ben.

Det började bli dags för lunch, och när man är kall finns det en japansk maträtt som är extra god, nämligen ramensoppa. Så vi letade oss fram till en restaurang som serverade det, gissa om det var skönt att komma in i värmen. Efter det skulle vi ner till ett tempel, där Martin beställt tid för en rundvisning. Tyvärr hittade vi inte dit i tid, vi kom från fel sida och då var det inte utmärkt, mer än kanske på japanska. Som tur var fick vi tid på den kommande visningen. Dock hade de ingen engelsktalande guide, så vi fick läsa oss till lite mer om alla fällor och gömda rum som fanns i huset.

Efter rundturen var det dags att återvända till ryokanet och värma upp oss. Vi pratade lite om att gå på bio, och när Martin frågade värdhusparet erbjöd de direkt att deras dotter skulle skjutsa ut oss till en biograf. Så vi kom iväg och tittade på "What women want", en film som vi båda två kan rekommendera. Väl hemma på rummet igen tittade vi på slutet av T2, dubbad till japanska. Det vill vi dock inte rekommendera.

Bilder:

Sandra läser på om hur man uppför sig när man tar sig ett bad på ett ryokan.

Den stora marknaden bjöd till största delen på fisk, frukt och grönsaker.

En äkta gammal samurairustning. Trots att han ser så törstig ut verkar han bara ha smuttat på sitt glas vatten.

Samuraihuset hade en imponerande trädgård. Oerhört kompakt och ändå med plats för broar, floder, karpar och djungelhyddor.

Det här är stigbyglar. Samuraierna försäkrade sig om att sitta säkert i sadeln.

Långt och kort samuraisvärd. Det här är bara själva klingorna, som man före användning fäster vid ett handag efter eget tycke och smak.

Så här såg det ut i de gamla samuraikvarteren. Damen blev lite blyg när hon såg vår kamera och sänkte lite diskret sitt paraply en decimeter för att inte synas.

Sandra framför ingången till Kenrokuen. Paraplyet vittnar om hur vått och ruggigt det var.

Konsten att staga upp träd kommer verkligen till sin fulländning i Kenrokuen. Här har trädgårdsingengörerna överträffat sig själva. Man ser knappt skogen för alla.. stolpar.

Hemma i sverige är det inte fullt lika grönt i februari som det är här. Men det var ändå fläckar av snö här och var i trädgården.

Vatten är väldigt viktigt i japanska trädgårdar. Så viktigt, att om man inte vill bygga en damm så formar man en grusgång som ett vattendrag istället.

Ett vackert vattenfall och en... grej av sten överväxt med mossa.

Så här skulle vi vilja bo. Fast kanske lite dragigt på vintern? De allestädes närvarande karparna skymtar i dammen.

Av det gamla slottet i Kanazawa finns, förutom de gamla pampiga murarna, enbart den här porten kvar. Resten brann ner någon gång för länge sedan. Men det som är kvar låter oss i alla fall ana hur ståtligt det en gång var.

25 februari 2001

*Källa: *

Idag, efter en alldeles för dyr frukost på stationen, begav vi oss av på ett något planlöst manér mot ett område en bit utanför centrum där det enligt kartan skulle finnas hantverksbodar och exempel på hur geishakvarteren såg ut i medeltida Kanazawa. På vägen dit passerade vi över en flod där det stod en mamma och en liten pojke och matade fiskmåsarna med brödbitar. Ett par tre rovfåglar var också där och drygade ut kosten lite. Det var någon form av hökfalkar eller kanske sparv..örnar.

Vi hittade aldrig vår första anhalt på kartan, en butik för shamisen, japanska tresträngade gitarrer. Men vi besökte ett geishahus, som bevarats för att visa hur det såg ut i husen som rika män kunde besöka för att bli underhållna med sång, shamisen och dans av vackra flickor. Det hade tre olika gästrum, vart och ett med en liten "scen" som mest bestod av skärmar man sköt åt sidan för att ge plats åt skådespelet. En av guiderna kunde prata engelska, så han berättade för oss hur det hade gått till. När han var klar anvisade han Sandra att sätta sig på geishans plats och Martin där herremannen skulle sitta.

I närheten fanns lite små affärer som vi tittade i, och vi köpte en fin väggprydnad som vi ska sätta upp hemma som minne av Kanazawa. Men sedan marscherade vi raskt vidare mot en hantverksbod där de sysslade med att belägga alla möjliga saker med bladguld. Vi fick också inblick i hur man gör bladguld, vilket istort sett går ut på att man plattar ut guldklimpar så gott det går med hammare. Sen lägger man dem mellan papper i tjocka travar som man hamrar på med en mekanisk hammare, så att bladen blir hälften så tjocka och dubbelt så stora. Då går man igenom varje blad och delar det på två, så att man får dubbelt så många, som man också varvar med papper. Sen hamrar man på den högen tills bladen är lika stora igen. Och så håller man på tills man har en stor mängd ultratunna bind.. blad.

Efter bladguldssmedjan bar det av till en sötsaksbutik, som tillverkade en speciell sorts godis som smakade ungefär som honung. Den fanns i två varianter, en rinnande som man åt på pinnar och en fast som var ungefär som kola. De fanns smaksatta med olika medel, till exempel grönt te (japanerna smaksätter allt från nudlar till glass med grönt te). Vi köpte en ask med sega honungskarameller, så om ni kommer och hälsar på kan ni få smaka.

Vi ville inte bli sena till flygbussen, så vi tog en taxi tillbaka till stationen. Där åt vi lunch och köpte vykort. Tiden gick som vanligt snabbt, och strax var det dags att åka till flygplatsen. Bussresan, liksom flygresan gick smärtfritt och framemot kvällen landade vi i Tokyo igen. För första gången kändes det som om vi verkligen kom hem när vi låste upp ytterdörren och bar in våra väskor i farstun i vårt lilla hus, här långt borta i Japan. Det kändes skönt.

Bilder:

Det här är silhuetten av en vråkhök eller en mesfalk, men vi vet inte riktigt vilket.

Sandra lyckas riktigt bra med att personifiera en geisha.

En hantverkare djupt försjunken i det huvudsakliga arbetet när man producerar bladguld; att flytta blad av guld varvat med papper till en annan hög av guld varvat med papper.

2 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Så var det fredag igen. Skönt att veckorna går ganska fort, för jag ser alltmer fram emot min förestående Sverigeresa. Den 18:e mars bär det av hem till famlijen, och en två veckors semester hemma. Och nu är det ju bara drygt två veckor kvar tills dess.

Jobbet var inget kul idag, jag skulle installera rättningar hos några kunder, men innan vi gör det måste vi ringa och kolla att det går bra. Eftersom kunderna vill ha uppgifterna om vad vi ska göra på japanska skickar vi det ca en vecka innan till respektive lokalkontor, som sedan tar kontakt med kund. Den här gången var det dock problem att få tag på rätt personer för att få bekräftat att jag kunde börja jobben. Jag tillbringade två timmar med att bli runtskickad till olika telefonnummer där jag kanske skulle få tag på personerna i fråga. Och när jag väl fick tag på dem skulle vi redan varit klara med jobben, tidsmässigt alltså. Men efter en del strulande blev det i alla fall installerat vad som skulle installeras. Sedan hade vi avdelningsmöte, som jag kom för sent till pga av allt strulande på förmiddagen. Efter mötet var det mer eller mindre dags att gå.

Första fredagen i varje måndag är det tjejmiddag, även om jag missat de två som varit under tiden jag varit här. Men idag skulle jag i alla fall komma iväg. Tjejerna som träffas är mestadels medföljande till Ericssonanställda, även om vi är några stycken som liksom jag jobbar på Ericsson. Jag hade bestämt att ta sällskap med en av de andra som jobbar, Jeanette. Eftersom alla utom jag bor i Yokohama är alla middagarna i de trakterna, så Jeanette och jag åkte en sväng till henne först. Hon och hennes kille bodde i ett hus som jag och Martin skulle tittat på en lägenhet i, men då den blev ledig för sent gjorde vi aldrig det. Vi tittade bara utifrån. Det är alltid roligt att få prata med lite tjejer, på jobbet är jag mer eller mindre ensam på min sektion. Den andra kvinnliga ingenjören startade sin mammaledighet igår...

Efter en skön promenad och lite problem att hitta ingången till restaurangen hittade vi i alla fall dit. Restaurangen låg nere vid vattnet och på våren måste det vara fantastiskt att sitta ute och äta där. Nu var det dock lite för kallt och mörkt för att sitta ute.

Vi var runt 15-16 st, de allra flesta ansiktena var nya. Några av dem hade jag sett på glöggfesten hemma hos en jobbarkompis, men då var det så många att det var svårt att hålla reda på namnen. Vi hade en trevlig kväll och åt som vanligt massor med mat, det var en asiatisk restaurang med väldigt god mat. Den ena rätten efter den andra kom in, och middagen avslutades med en väldigt god middag som jag skulle vilja haft receptet på. Som tur var lyckades jag att komma med ett tåg hem också, jag var lite orolig att sista tåget skulle gått, då tågen slutar gå ganska tidigt.

Bilder:

3 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Vilken orkidéfestival jag har varit på idag! Även denna gång var jag på mässa i Tokyo Dome, normalt en stor basebollarena lite längre upp i Tokyo. Enligt affischerna skulle det vara ett hundratal olika orkidésorter, och det var definitivt ingen överdrift. Förutom en stor mängd blomsterarrangemang fanns det fotografier, tavlor, dukar, t-shirts med orkidéer på och man kunde även hitta en orkidé gjord i små pärlor.

Det första som mötte mig när jag kom till Tokyo Dome var dock en stor mängd japaner. Det kändes som om alla bestämt sig för att titta på blommorna just idag, trots att utställningen pågått en vecka redan. Men imorgon är det sista dagen, så alla intresserade som liksom jag inte hunnit med det innan, tog väl chansen. Men det skulle inte förvåna mig om det varit väldigt mycket människor varje dag, det finns ju en del här.

Väl inne såg jag först en jättefjäril, helt gjort av orkidéer. Den allra vanligaste sorten på utställningen var nog phalaenopsis, och trots att jag sett så många sorter idag tycker jag nog att den ligger i toppen över de vackraste. Vart man än vände sig fanns det blommor och japaner, de senare liksom jag med kameran i högsta hugg. Men det var inte lätt att få bra kort, det var hela tiden människor ivägen eller någon som råkade knuffa till mig. Vid sådana tillfällen är det tacksamt med digitalkamera. När jag använde min vanliga systemkamera blev jag lite ledsen när någon kom i vägen.

Jag önskade verkligen att min mamma hade kunnat få se det här, för hon älskar blommor och i synnerhet orkidéer ännu mer än vad jag gör. Sedan mors dag för snart 5(?) år sedan, då hon fick sin första orkidé av mig och min syster har antalet orkidéer bara ökat hemma. Det är svårt att återge sånt här på fotografier, men det går ju i alla fall att försöka.

Väl hemma kom jag äntligen till skott att baka semlor, något jag funderat på sedan i måndags, då jag insåg att det var fettisdagen den här veckan. Dock har det inte funnits tid eller ork under veckan, men idag blev det till slut semlor här. Men vår ugn är verkligen patetisk, jag kunde grädda 4 bullar åt gången. Och att ha dem på en vanlig plåt går inte, för då blir de längst in brända efter 3 minuter, medan de yttersta inte fått minsta färg. Så det får bli att använda den snurrande skivan som vi normalt använder då ugnen är en mikro. Jag kan avslöja att det dock inte var något fel på smaken, trots att vi inte hade någon mandelmassa (verkar inte finnas i Japan...), utan fick fixa inkråmet med mandel, socker och grädde.

Bilder:

12 mars 2001 — Onsen

*Källa: *

Sandra:

Martin skulle åka iväg till Heike Onsen på morgonen, och precis när han skulle iväg till tåget ringde Göran och sa att de skulle åka bil istället. Eftersom Martin inte visste var Göran bor följde jag med en bit på vägen. Jag har varit förkyld under veckan och varit hemma från jobbet tre dagar, men börjar i alla fall känna mig lite bättre idag. Vädret var härligt, så det var skönt att komma ut en liten sväng på morgonen.

Efter att vilat lite till och känt efter om jag skulle orka åka iväg och leta efter en present till min syster tills jag åker hem, bestämde jag mig för att det nog skulle gå. Det blev dock inte så lång sväng, för efter att åkt tåg och gått till affären jag tänkt mig började jag känna mig lite svag igen. Men jag hittade i alla fall en restaurang med "snurrsushi", alltså en sushirestaurang där tallrikarna med sushi åker runt på ett band och man själv kan plocka åt sig vad man vill ha. Faktiskt riktigt gott, det fanns en med en kanongod räk/krabbröra som jag åt flera av. Tyvärr blev det ingen present till Linda den här dagen.

Väl hemma var det skönt att sjunka mer i soffan igen och titta på några av våra inspelade Vänner-avsnitt. Under tiden jag har varit hemma har det blivit en hel del Vänner-tittande! Skönt att inte behöva koncentrera sig så mycket på vad som händer, i princip har nog både Martin och jag sett nästan alla avsnitt 4-5 gånger. Nu längtar vi bara efter att få se de nya, så det är tur att Kanal5 brukar sända om alla avsnitten många gånger!

Sedan jag skrev sist har jag ju blivit moster igen! Linda och Per fick en liten(?) kille måndagen 5 mars. Han var inte så liten för att vara nyfödd, han vägde 4660 g och var 55 cm. Han är enligt ryktena väldigt lik min kära systerdotter när hon var i den åldern, men lite mindre rund i ansiktet. Än så länge har de inte bestämt något namn, så alla tjatar på dem och frågar vad han ska heta (inklusive jag).

Martin:

Idag bar det iväg på en spännande resa till ett Onsen, en varm källa, femtio mil norr om Tokyo. En lång resa som till slut förde oss upp i bergen på snötäckta vindlande serpentinvägar. Det var jag och Sandras jobbarkompisar Göran, Narumi-san och Shimbo-san som åkte. Såklart var det meningen att Sandra skulle följa med, men hon blev så olyckligt sjuk och var tvungen att ställa in. Jag följde med ändå för att hon insisterade, men det var jättetråkigt att lämna henne hemma.

Shimbos bil hade inbyggd färdnavigator, han knappade in destinationsorten och fick raskt upp en detaljerad karta med vår rutt inritad, inklusive alla filbyten och vägval. Efter att ha åkt ungefär en tredjedel av vägen stannade vi och åt ramen på en vägkrog, och när vi hade kommit en bra bit till tog vi en liten omväg till ett mer berömt rastställe, Nikko Toshogu.

Ursprungligen var Nikko ett isolerat tempel uppe i bergen, men sedan år 1616 är det gravplats för den förste shogunen i Tokugawa-klanen, som härskade i Japan i över 250 år (1603-1868). Sedan dess har japanerna vallfärdat hit, och i moderna tider är det ett berömt turistmål. Alla japanska barn lär sig en dikt om en sovande katt som vaktar över Tokugawas grav. Katten i dikten finns snidad i trä vid foten av den stentrappa som leder upp till graven. Alla husen runt omkring har också fina träsniderier, jag och Göran var mer intresserad av de tre berömda aporna ("hear no evil, speak no evil, see no evil") än av den lilla pluttiga katten som inte var något speciellt om man inte växt upp med dikten.

Sedan bar det iväg upp i bergen. Som det senare skulle visa sig, så hade Shimbos annars så smarta färddator valt en väg över ett berg som man lika gärna kunde åka runt om, med mycket mindre besvär. Men när han kom på det var det alldeles för sent att vända om. Och det var tur, men inte för oss utan för ett annat sällskap som valt samma väg.

Så fort vi kom upp på lite högre höjd blev vägen nämligen snötäckt och isig, med höga snövallar på båda sidor. Shimbos bil var fyrhjulsdriven med vinterdäck, så vi hade inga större problem. Det hade däremot en stackars familj som vi körde om, de satt alldeles vita i ansiktet och slirade sig i snigelfart uppför en brant backe utan hopp om att komma särskilt mycket längre. Men precis ovanför backen var en rastplats, och där svängde Shimbo av i väntan på familjen. Efter fem minuter svängde de in och stannade bakom oss. Familjen bestod av mamma, pappa, son, dotter och en liten trumpen hund som satt i baksätet. Det visade sig att de faktiskt hade snökedjor i bakluckan, men hade ingen aning om hur man satte på dem på däcken. Det visste däremot Shimbo, som bände och slet i en halvtimme innan det var klart och vi äntligen kunde komma iväg.

För japaner är det oerhört viktigt med tjänster och gentjänster, och särskilt känsligt blir det när man får hjälp av främlingar som man aldrig kommer att träffa igen. Medan Shimbo försökte få bort olja från sina händer började mannen i familjen rota i bakluckan på deras bil för att hitta något att ge bort som present. Kvinnan verkade mer beslutsam, hon gick till framsätet och hämtade något som hon med gick till Shimbo.

Det var en 10 000 yen-sedel (ungefär 850 kr) hon ville ge oss som betalning. Shimbo tackade bestämt nej och tecknade till oss att det var dags att ge sig iväg, så vi började gå mot bilen. Jag har aldrig varit med om något liknande det som hände sen. Kvinnan tog tag i Shimbos arm och tryckte sedeln i hans hand. Han vägrade ta emot den och försökte dra sig loss, men då tog kvinnan ett stadigt tag om Shimbo och tryckte ner sedeln i fickan på hans byxor. Sen sprang hon tillbaka till deras bil. Shimbo sprang efter och kastade in sedeln genom den öppna framdörren. Sen sprang han tillbaka. Kvinnan var ute som en oljad blixt och sprang efter Shimbo med sedeln i handen. Samtidigt kom mannen med en plastkasse med gamla filtar att ge oss. Shimbo skrek åt oss att hoppa in i bilen och kastade sig in bakom ratten.

Men kvinnan gav sig fortfarande inte. Narumi han inte få igen dörren, och kvinnan lutade sig in och gömde sedeln under golvmattorna i baksätet. Sen sprang hon tillbaka till deras bil och drog sin man med sig. Shimbo hoppade ut, letade upp den gömda sedeln och sprang efter. Familjen var redan på plats i bilen, startade den och försökte köra förbi vår bil och ut på vägen. Men på förarsidan var inte rutan ordentligt uppdragen, så Shimbo lyckades trycka in sedeln precis när de körde iväg. Då tvärnitade mannen och kvinnan hoppade ur bilen med sedeln i handen. Men Shimbo var redan tillbaka i vår bil, smällde igen centrallåset och startade. Kvinnan försökte få upp bakdörren men lyckades inte. Vi såg hennes förtvivlade min när Shimbo trampade gasen i botten och bilen tog ett skutt ut på vägen. När vi svängde runt nästa krök stog den stackars kvinnan i ett moln av snö och ropade efter oss.

Efter att ha kommit ner på andra sidan det onödiga berget och ut på vägen som gick runt om, var det dags att börja knoga sig upp på nästa. Vi började se skyltar som Narumi och Shimbo berättade gjorde reklam för olika onsen i området. Det fanns en massa varma källor i bergen runtomkring, och vid varje källa fanns ett större eller mindre värdshus med tillhörande varmbad.

Shimbo beskrev hur kvällen skulle tilldra sig: när vi kom till vårt värdshus skulle vi först bada i onsen, sen kanske äta middag, sen onsen, sen lite karaoke i puben, sen onsen. Sen skulle vi go och lägga oss, men när vi vaknade var det dags för onsen, sen frukost, sen onsen igen och sen skulle vi åka hem. Mycket bad med andra ord, men det var ju därför vi var där.

Vi kom fram till värdshuset och gjorde oss hemmastadda. Vi bytte om till två kimonoliknande plagg, ett hellångt underplagg och något som liknade en stor vidlyftig jacka att ha över. Värdshusvärdinnan kom med två storlek XL till mig och Göran, vilket verkligen behövdes men fortfarande inte räckte till. Kläderna satt jättesnyggt på Shimbo och Narumi men fick mig och Göran att se ut som förvuxna jättar.

Sen tog vi oss ut till badet. Det fanns ett utomhus och ett inomhus. Inomhusbadet var uppdelat i herr och dam, men i utomhusbadet fick damerna bada på herrarnas sida om de ville. Göran, Shimbo och jag gick till utomhusbadet. Det var fem svinkalla meter mellan ytterdörren och det varma vattnet. Men när man väl kom i var det underbart skönt. Vi hade varsin liten handduk med en rad ändamål, bland annat att blöta med det varma källvattnet och lägga på huvudet för att inte bli nerkylda så snabbt.

Det var ungefär 35 grader i vattnet. Runt omkring badet var snövallar och träd och bortom dem tornade sig höga, snöklädda berg. Det var alldeles lugnt och stilla och stora snöflingor dalade mot marken. De la sig som florsocker på stenarna runt badet och på våra huvuden, men försvann i ett ögonblick när de landade på vattenytan. Vi skvalpade runt i den grunda lilla stenbassängen i trekvart eller en timme innan det var dags att gå upp. Det var något av det bästa jag varit med om att ligga i det varma vattnet och lyssna på den lugna naturen medan snön föll runtomkring.

Vi träffade på Narumi tillbaka på rummet, som var en lite större kopia av rummet jag och Sandra bodde i på vårat ryokan i Kanazawa. Hon hade badat inomhus och hade haft det lika skönt som vi. Det var dags för kvällsmat, och vi fick ett eget tatamirum i andra änden av värdshuset att äta i. Maten bestod av tio eller elva små rätter av varierande slag. Som vanligt ståtade trakten med egna specialitéer. Det fanns någon speciell sorts fisk i bergsforsarna, och den åt vi både rå som sashimi (tunna skivor man doppar i soja) och grillad i ett bad av sake. En ännu underligare specialité var vattenödlor, salamandrar, som var grillade tills de blev knapriga. De smakade lite som chips, men det blev lite väl magstarkt till och med för Narumi, som inte ville ha mer när hon fick veta att det var en ödla hon ätit. Göran tyckte däremot om dem och åt ett par, tre stycken.

Efter maten badade vi igen och den här gången tog jag med mig kameran. Men nu var det becksvart ute, och ytterlampan som gjorde att vi kunde se ganska bra räckte inte alls till för kameran, så det blev inte mer än en bild. Narumi badade också ute, men på damsidan. Shimbo bönade och bad henne om att komma till herrsidan istället. Förståeligt nog föredrog hon att hålla sig för sig själv, men Shimbo gav sig inte utan klättrade med mycket besvär runt väggen av stockar som skiljde oss åt så att han åtminstone kunde vinka till henne. Han var alldeles blåfrusen när han kom tillbaka och sjönk ner i vattnet.

Vi gick upp och torkade oss och ville genast tillbaka till badet igen, eftersom det var svinkallt så fort man kom upp. Men istället gick vi till puben, där ett sällskap japaner satt och drack och åt och hade tydligen hållt på ett tag. De turades om att skråla i karaokeanläggningen, och efter ett tag hade Narumi hittat en sång hon ville sjunga. Ett par av de andra japanerna lullade över till vårt bord, bjöd på öl och var väldigt intresserade av att veta allt om Göran. Det visade sig att hemma i Tokyo hade de en giftasvuxen dotter som de ville att Göran skulle träffa. Narumi och Shimbo tyckte det var fantastiskt roligt, men efter ett tag blev det lite jobbigt för dem att mannen ville bjuda på mer och mer öl. Det blev återigen känsligt att ta emot för mycket gåvor från främlingar. De ville inte att Göran skulle skuldsätta sig, vilket var precis det som mannen försökte åstadkomma, att tvinga Göran att acceptera hans inbjudan att träffa hans dotter. Shimbo fick om och om igen säga till på skarpen att vi inte ville ha mer och till slut röt han praktiskt taget åt mannen att det fick vara nog. Men efter lite ursäkter och överslätande blev alla glada igen och jag och Göran blev övertalade att sjunga nationalsången i karaokeanläggningen och sen var det läggdags. Det hade varit en lång, lång dag och det kändes som om jag lärt mig en massa saker om den japanska kulturen som jag inte haft en aning om innan.

Bilder:

13 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Förkylningen känns allt bättre, även om jag fortfarande snörvlar en del och blir trött snabbt. Idag hade jag bestämt mig för att ta en kort sväng upp till Kappabashi och köpa Globalknivar till Anna och Tobias. Det är nog en av de få saker som faktiskt är billigare här än i Sverige. Tyvärr var den ena av knivarna de ville ha en exportmodell och gick inte att få tag på här, så det blev bara en den här gången. Utanför affären står det "Welcome Ericsson and SAS" (och några fler kanske), och som Ericssonare får man 30% extrarabatt. Fast jag har aldrig behövt bevisa att jag jobbar på Ericsson eller ens nämna det, så jag vet inte om det räcker med att se europeisk ut.

Eftersom vädret även idag var soligt om än kyligt, tog jag en liten promenad upp mot templen i närheten av Asakusa station. Det var roligt att gå runt bland lite "souveniraktiga" stånd och titta och köpa lite! Men precis som under lördagen tog orken slut och jag åkte hem efter en stund.

Martin kom hem ett tag efter mig och berättade om hur de haft det. Det lät trevligt och det känns tråkigt att jag missade det bara för att jag blivit förkyld. Men hellre den här veckan än när jag åker hem! Och förhoppningsvis har förkyldningen gått över tills jag ska flyga, för det är verkligen inte roligt att flyga när man är förkyld. Nu är det bara en enda liten vecka kvar!

Martin:

Idag var det dags för hemresa från Heike Onsen. Vi började dagen med en gigantisk frukost med sju eller åtta olika smårätter. Jag fick till exempel lära mig hur man gör misosoppa och hur man äter ris och torkat sjögräs tillsammans med pinnar. Enligt Narumi är ris och sjögräs för japaner ungefär vad bröd och smör är för västerlänningar. Efter maten badade vi en halvtimme och jag och Göran fotograferade lite.

Sen betalade vi och tog avsked av värdshusparet. De tog en bild av oss utanför värdshuset och sen satte vi oss i bilen och begav oss av hemåt. Shimbo svor åt färddatorn tills den blev skrajsen och gav oss en väg runt det onödiga berget istället för över det.

Det var lite mer trafik på väg hem än dit, och till slut låg vi mitt i en karavan av fem bilar som snirklade sig långsamt nerför serpentinvägarna. Till slut lyckades Shimbo irriterat ta sig om de som låg framför oss, han tyckte han kunde hålla mycket högra hastighet ensam än med de andra. När vi stannade för att rasta blev vi omkörda av en bil som såg bekant ut. Genom bakrutan tittade en lite trumpen hund ut. Det var familjen Shimbo hjälpt med snökedjorna! De kände som tur var inte igen oss utan fortsatte längs vägen, fortfarande med snökedjorna på. När vi kört ytteligare ett par mil kom vi nedanför snögränsen, och där stog familjen och höll på att ta av snökedjorna. Det verkade gå bra för dem.

Efter ytterligare några timmar och någon mer rast kom vi äntligen till Tokyo. Jag fick en känsla för hur stor stadskärnan egentligen är när vi kommit in i city men fortfarande hade två och en halv mil kvar hem. Dock tog Shimbo fel fil vid en avfart och fick följa färddatorns instruktioner för hur vi skulle komma rätt igen. Det tog oss genom villakvarter med små söta japanska hus i långa rader. Narumi satt trött och tittade ut genom fönstret, men skrek plötsligt till. "It's here! This is the area where the man and woman from the pub lives!". Paret som ville att Göran skulle träffa deras dotter hade nämligen gett Narumi sin adress så att vi skulle kunna skicka korten vi tagit till dem. Så nu skojade vi lite med Göran om att kanske stanna och lämpa av honom här istället för hemma. Han såg lite moloken ut och ville bara komma hem.

Till slut kom vi äntligen hem och jag fick träffa Sandra och berätta om alla äventyr. Jag var jättetrött efter den långa bilresan och sov några timmar i soffan under kvällen.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC00777.JPG)*

19 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Äntligen hemma i Nässjö igen! Resan hit var inget vidare, men vad gör det när man får träffa familjen igen? Redan vid kl. 7.15 japansk tid åkte vi hemifrån. Martin följde mig upp till Tokyo station, för att se till att jag kom med bussen till Narita därifrån. Sedan följde en bussresa på 1.5 timme. Flyget skulle gå vid 12.40 så jag hade gott om tid på mig att strosa runt bland alla affärer, men tröttnade på det ganska snabbt.

Flyget kom iväg lite senare än planerat, det tog hur lång tid som helst att få in alla och komma iväg. Dessutom tyckte jag att boardingen påbörjades lite väl sent! Men vi skulle komma fram till London på planerad tid i alla fall enligt Kapten. Den 13 timmar långa flygresan mot London tillbingade jag till största delen med att äta, sova lite och titta på video. Det finns ju inte så mycket att göra. I London var det terminalbyte, men det gick väldigt smidigt och en del av väntetiden gick ju lite snabbare när man rör på sig.När alla väl kommit på flyget mot Köpenhamn, passade jag på att sova i en halvtimme, sedan gick det inte så bra. Väl framme i Köpenhamn skulle jag ta tåget över till Malmö där pappa väntade med bilen. Jag missade ett tåg eftersom min väska kom ganska sent, men strax före 23 svensk tid (dvs 7 på måndag morgon japansk tid...), träffade jag pappa. Jag var övertygad om att stackars pappa skulle få köra hem med mig sovande brevid, men eftersom vi hade så mycket att prata om lyckades vi hålla oss vakna båda två hela vägen hem. Dessutom hade mamma skickat med kanongoda räkmackor som vi festade på. Väl hemma i Nässjö vid 3-tiden hoppade jag glatt ur bilen och upptäckte att det var KALLT, ca -15 grader! Mamma vaknade när Rebecca (mina föräldrars ena hund) välkomnade mig, och vi hann i alla fall säga hej innan jag bara ville sova.

Men vid klockan 9 vaknade jag och mer eller mindre skuttade ur sängen, ivrig att få komma i form för att träffa Linda, Hanna och Erik. Familjen Käll har nyligen flyttat till en stor, fin villa i Nässjö, och den var jag också lite nyfiken på. Det var så roligt att få träffa dem och att få se den nya guldklimpen i familjen. Erik var bara två veckor, men redan stor och duktig. Hanna var lika sprallig som vanligt, och blev väldigt glad för sina presenter, en cd med blandade barnsånger och pärlor till små karottunderlägg. Dock blir det nog mest halsband av pärlorna till att börja med.

När mamma jobbat färdigt och vi ätit middag åkte vi på vattengympa. Det var första gången jag var med på det, men något jag länge funderat på att prova. Visserligen var jag lite trött, men var väldigt skönt att få röra lite på sig. Dessutom var det bara en halvtimme, så jag hann inte bli precis slutkörd.

Det är härligt att vara hemma och bara umgås med familjen igen. Eftersom det var en del snö ute, gick Linda, Hanna, Erik och jag en sväng till pulkabacken. Hanna tyckte dock att moster var dålig på att skjuta iväg henne, eftersom det bara blev snett... Erik sover jättegott så fort han kommer ut i sin vagn, tycker nog det är skönt med lite frisk luft han med. Och luften känns verkligen frisk i Sverige, även om jag mestadels inte lider så mycket av luften i Japan märktes en klar skillnad.

Bilder:

21 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag gick mamma, pappa och jag upp tidigt för att åka till Ullared. Det var faktiskt inte mitt förslag den här gången, utan mamma som tyckte det kunde vara roligt att åka när jag var hemma. Pappa följde mest med som chaufför, han är som de flesta av manligt kön inte så roade av att shoppa i Ullared. Vi kom ner lite senare än vi brukar, klockan var säkert halv 9 (de öppnar vid 8, och ibland gäller det att hänga på låset...). Som tur var så var det inte alls mycket bilar, och därför ganska lätt att ta sig fram inne i varuhuset.

Jag har inte varit på Ge-Kås sedan deras senaste utbyggnad, och det hade helt klart blivit bättre med plats, men samtidigt var det lite svårare att hitta det man letade efter. Mamma och jag gick direkt på barnavdelningen för att beta av den lista Linda hade skickat med. Hon fick inte följa med, eftersom ingen av oss tycker att Ullared är ett bra ställe för småbarn. Hanna sa dock att hon ville följa med, men hon skulle säkert tröttna långt innan oss. Åtminstone innan mamma och mig, pappa tröttnade ganska snabbt och gick ut lite emellanåt. Men han fick i alla fall köpa en ny bandspelare, eftersom hans på jobbet hade gått sönder, och även en fin vårjacka.

Själv hade jag inte tänkt att köpa speciellt mycket, eftersom jag helst ska få med mig allting tillbaka till Japan. Men ack vad jag bedrog mig, det blev en hel del, även om det kanske var mindre än vanligt (vilket inte säger så mycket). Jag hittade en del kläder, bland annat en vårjacka i absolut sista sekunden innan vi gick ut, vilket jag verkligen behövde, en del saker från min "det här ska jag försöka ta med mig till Japan"-lista betades av och så blev det en del till Hanna och Erik förstås.

När vi äntligen kom tillbaka till Nässjö hade Linda ringt och ville att jag skulle komma bort och visa vad vi köpt. Och jag kunde ju inte motstå chansen att få träffa dem lite den dagen också, så jag åkte glatt bort till dem. Hanna skulle precis sova, så hon fick prova sina nya kläder en annan dag. Det jag köpt tänker jag slå in i paket, hon älskar att öppna paket och låter alltid som om hon verkligen uppskattar presenterna. "Tack snälla Sandra, titta mamma vad jag fick!" är ju roligt att höra!

Bilder:

23 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har Linda fått 40 graders feber och jag har inte fått träffa någon i den familjen, jättetråkigt. Förhoppningsvis går det över snabbt, och då kan vi ju träffas när jag kommer tillbaka till Nässjö efter min tripp till Linköping på söndag-måndag. Bara ingen av de andra blir smittade!

Så på förmiddagen fick jag roa mig själv och passade på att åka ner till stan och shoppa lite. Jag provade massor olika byxor, kjolar och blusar på Lindex innan jag hittade lite kläder jag blev nöjd med. Det känns som om det är bäst att passa på att handla lite nu, i Japan är det svårt att hitta något i lite större storlekar. Japanskorna har dessutom inte samma kroppsbyggnad som mig, fast jag har väl inte överansträngt mig för att hitta några kläder där, så det kanske finns?

På eftermiddagen tog jag en promenad i det vackra vädret, det har varit soligt och klart hela tiden jag varit hemma, lite kallt på nätterna och i skuggan, men i solen är det inte alls dumt. På kvällen tog vi det lite lugnt och tittade mest på TV.

Igår var mamma, Hanna och jag ute hos mormor och hälsade på. Mormor tycker alltid det är så roligt när Hanna är med, det muntrar alltid upp lite extra tycker hon. Och Hanna far alltid runt och hittar på lekar och underhåller oss även där ute. Tyvärr blev vi lite sena därifrån, så Hanna missade att följa med på Pers innebandy, utan fick nöja sig med att titta på Bolibompa. Hemma hos Linda och Per träffade jag även på Anna och Tobias, vilket alltid är kul. Linda höll på att baka frallor när vi kom, jag förstår inte hur hon hinner och orkar. Tur att vi hade med Hanna, så fick hon i alla fall en liten frist! Som tur är så är Erik väldigt snäll och skriker mest när det är något han vill. Om det dög med någon annan än hans mamma, tex om han ville bli buren på, fanns det ju en moster som gjorde det så ofta hon fick tillfälle!

25 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag är det våffeldagen, men mina våfflor åt jag igår. Mamma tyckte det var bäst så, eftersom jag inte skulle vara hemma på eftermiddagen, utan åkte till Linköping efter lunch. Det var jättegott att få mammas våfflor igen! Jag tog inte ens med mig något våffeljärn till Japan, trots att jag har 3 stycken. Igår var mamma och jag dock först en sväng på torget i Jönköping, och där köpte jag lite gardiner att sätta upp hemma.

Idag tog jag alltså tåget upp till Linköping och åkte först hem till Maria och Rickard. Sedan gick jag och Maria över till Kalle och Patricia för att jag skulle få träffa dem lite också. Patricia bjöd på hembakade muffins och chokladsockerkaka, och då blir det ju lätt att man äter lite för mycket... Det var hur kul som helst att få träffa dem igen, och det kändes inte som om det var 4 månader sedan vi sågs sist. Sedan ägnade jag och Maria oss åt det vi ofta gjorde innan jag flyttade till Japan, nämligen att promenera. Det var skönt efter alla goda kakor, även om det på slutet blev ganska kallt om benen.

Rickard fick sedan åka och köpa kebabrulle respektive pizza, kebab var något jag var riktigt sugen på. Jag tror att vi såg att de hade kebaber i Akihabara, men mina jobbarkompisar sa att de som finns där inte är som de hemma. Sedan satt Maria och jag och pratade till ganska sent, det fanns ju en del att ta igen! Till sist var det i alla fall dags att sova, och då somnade jag rätt snabbt.

27 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Linda har blivit frisk igen, så jag har tillbringat dagen tillsammans med dem. Först gick vi på Öppna förskolan, som nu finns i skolan jag gick årskurs 1 och 2. Jag och Erik passade först på att ta en liten extra promenad i solskenet, sedan gick vi också till förskolan. Det var första gången de var där, men jag tror Hanna tyckte det var rätt kul. De lekte olika lekar, fikade, gjorde pingviner eller bara pysslade lite med allt annat som fanns där.

Efter det gick vi till lekparken där Erik sov, Linda och jag försökte sola och Hanna for runt på gungor och klätterställningar. I solen var det jätteskönt, och det kändes som om våren snart skulle kunna komma även till Nässjö. Visserligen ligger det fortfarande snö kvar, men det försvinner lite mer för var dag som går nu.

Vi åt middag hos mamma och pappa, även om mamma inte var hemma eftersom hon jobbade sent. Det är vårfest på Sjöbacken (servicehuset där hon jobbar veckan ut) imorgon, och då var det en del extra att göra idag. Jag har också blivit inviterad till festen, och eftersom mormor nog också kommer dit planerar jag att gå dit en sväng. De brukar dessutom alltid ha en massa god mat på sina fester!

Igår var jag en sväng på jobbet i Linköping för att prata med projektledarna där för de projekt jag ska jobba med här. Bra att få lite mer info och diskutera lite med dem! Och så hann jag prata lite om framtiden med min chef där hemma, och förstås ville jag också prata mer mina andra jobbarkompisar där. Det var väldigt kul att träffa dem igen, även om jag skulle vilja haft mer tid på mig där.

På kvällen, direkt när jag kom med tåget, hämtade mamma upp mig för att gå på vattengympa igen. Det var en annan ledare den här gången, men det var väldigt kul nu också. Efter det var det inte så mycket kvar av dagen, så det var mest att äta lite och sedan sova.

Bilder:

29 mars 2001

*Källa: *

Sandra:

Sista dagen hemma, det har gått så otroligt fort. Jag började dagen med att åka ner till stan och inhandla det sista till Martin, nämligen tandborstar. Han säger att det bara finns med för små huvuden i Japan. Och så fick det förstås bli lite extra lakritsfudge att ta med tillbaka till Japan, för det verkar de inte kommit på är så gott där. Det som är bland det bästa godis som finns enligt mig!

Sedan åkte jag bort till Linda och co, och fick ta hand om barnen alldeles själv i säkert trekvart. Linda ville ner på stan och det är ju mycket smidigare att slippa ta med hela familjen ner. Eftersom Hanna ägnade sig åt en videofilm eller kanske Disneydags, och Erik bara låg och var gullig gick det hur lätt som helst. För säkerhets skull passade jag på att byta blöja på honom också, eftersom Linda bara hann säga att han fått mat, innan hon sprang till bussen. Vi kom riktigt bra överens!

Linda skulle bjuda på middag och jag skulle egentligen fått välja mat, men var lite velig så hon kom på vad hon skulle bjuda på alldeles själv. Det blev smördegsinbakad fläskfilé med cambozolaost och champinjoner och hasselbackspotatis till det. Kanongott! Efterrätt hade jag beställt, nämligen fruktsallad. Eftersom frukten är så dyr i Japan blir det inte av att man köper en mängd olika frukter, utan mer en sort i taget.

Precis innan lunch skulle jag filma Hanna lite, men lyckas pilla med inställningarna på kameran, och tog bort alla bilder jag tagit under tiden hemma. Då blev jag olycklig och var tvungen att ta så många bilder det bara gick under dagen... Så därför finns det inte så många bilder från de tidigare dagarna, men förhoppningsvis går det att använda några av bilderna jag tog med min systemkamera!

På eftermiddagen samlades hela familjen för att "fira" att jag skulle hem, eller det är väl bättre att säga avskedsfika. Jag vet inte vem som var olyckligast över att jag skulle åka igen, troligen jag. Jag visste ju hur jobbig resa jag hade framför mig och hur bra det varit med semester. Tårtan var i alla fall väldigt god, men efter den blev det mest en väntan på att klockan skulle bli tillräckligt mycket för att åka ner till tåget. Eftersom flyget går tidigt i morgon bitti, 8.20 från Kastrup, var jag tvungen att åka till Malmö och bo på hotell över natten. Det är så jobbigt att säga hej då, och veta att man inte ses på så länge!

Tågresan til Malmö gick i alla fall bra och jag kom fram till det lilla hotellet/pensionatet. Det var verkligen inte stort! Toalett och dusch fanns ute i korridoren, så det kändes lite som om jag kommit till ett vandrarhem. Men eftersom det var rätt billigt kan man ju inte begära för mycket.

Bilder:

1 april 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag var det inte dumt att ligga och dra sig lite extra länge i sängen. När jag kom hem igår var jag så trött att jag hela tiden höll på att somna, kanske var det inte så smart att lägga sig och läsa på soffan... Men efter att sovit gott i natt kändes det bättre. Martin skulle ut till Tokyo Game show igen och fota lite, men vi bestämde att han skulle ringa när han var klar. Vi pratade lite löst om att vi skulle till Harajuku park eftersom vi trodde att det fanns körsbärsträd i blommning där.

Idag var det en fin dag, till skillnad mot i går då det var ca 2 grader varmt och nederbörden var en blandning av regn och snö. Jag bestämde mig för att åka upp till Harajuku och gå runt där lite, kanske kunde vi ses där när Martin väl blev klar. Men inte fanns det några körsbärsträd där inte! Däremot hamnade jag mitt i ett bröllop, vilket var lite kul. Det ligger ett tempel inne i parken och där verkade det idag vara flera japanska bröllop på gång.

Varje söndag samlas det massor med utklädda ungdomar vid Harajuku station, och det var lite kul att få se några av dem. Tyvärr var jag inte så snabb att jag fick något bra kort, ibland ställde de upp sig för lite fotograferingar men det kändes lite pinsamt att tränga sig fram. Jag tröttnade i alla fall på Harajuku park långt innan Martin ringde, utan åkte istället tillbaka till vår egen station, Tamagawa.

Vid stationen kryllade det av folk och jag började misstänka att det skulle finnas en hel del japaner uppe i parken. Och det fanns det verkligen! Överallt kryllade det av dem, de åt, drack, lekte eller bara satt och pratade. Alla var väl utrustade med presenningar att sitta på, massor med mat och en hel del öl och sake. För de som inte hade med sig mat gick det också att köpa i stånden i parken. Det är verkligen vackert med alla körsbärsträden som blommar nu, och det finns i stora mängder lite överallt här. Och japanerna verkar njuta lite extra av den här veckan, det ska bli roligt att se om de fortsätter att samlas ute såhär även när det blommat över.

Bilder:

Inne i Harajuku park hamnade Sandra mitt i ett bröllop.

Varje söndag klär ungdomar ut sig och kommer till Harajuku. Det var lite skiftande hur mycket tid de lagt ner på det, en del var riktigt fantasifulla medan andra var det svårt att säga om de verkligen var utklädda eller inte.

Under körsbärsblommningen samlas japanerna i mängd i alla parker. Här i parken närmast vårt hus.

Överallt satt, stod, gick eller sov japaner.

En del gjorde som Sandra, verkade mest njuta av dagen och promenera runt i parken. I bakgrunden ser man lite av blommningen.

6 april 2001

*Källa: *

Sandra:

Nu känns det ungefär som svensk högsommar här! Att gå i t-shirt är inget större problem, även om det fortfarnade är lite kallare på mornarna. Så på lunchen passade vi på att gå till parken som ligger närmast Ericsson för att äta vår bentolådor, för kanske sista gången det här året. Enligt experterna (japanerna alltså) kommer blommningen vara över på måndag. Jag har inte riktigt förstått om de kommer gå ut och njuta av våren även när körsbärsblommorna blommat över, eller om det bara är dennna enda vecka de faktiskt gör det.

Idag såg vi hur företagen skickat ut sina senast anställda för att muta in platsen där övriga ska komma och festa på senare under dagen. Under lunchen kom det dit lite fler, kanske för att hålla sällskap eller för att byta av. Trist att inte min sektion eller avdelning har varit ute på något sådant!

På kvällen var det dags för tjejmiddag igen, och eftersom det som vanligt är nere i Yokohama fick jag följa med Jeanette hem den här gången också. För mig skulle ju alternativet vara att åka hem och vända eller vara kvar på jobbet lite senare, så jag är så glad att Jeanette förbarmar sig över mig! Vi skulle sedan hem till en annan tjej som också jobbar på Ericsson, men i andra byggnaden. Det kändes lite pinsamt, för när vi kom dit hade hon inte kommit hem från jobbet än. Men hennes man var trevlig och bjöd in oss ändå. Kristina själv hade fastnat i Shin-Yokohama pga att tågen inte kom på en halvtimme. Det är ganska ovanligt i Japan, men ett stort problem för oss icke-japansktalande är ju att vi inte förstår infon som går ut. Så det är svårt att veta om det ska komma något tåg snart, eller om det hänt en stor olycka som satt hela trafiken ur spel. Oftast fungerar det dock att titta på de andra och göra likadant. Står de kvar kommer det troligen ett tåg ganska snart.

Vi kom till tjejmiddagen lite sent, och upptäckte att det bara var 4 till där. Förra gången var vi runt 15 stycken, så det kändes som om vi var väldigt få. Men det var visst skollov nu, och en hel del var bortresta eller har besök. Det blev i alla fall väldigt trevligt, jag åt hummer och revbensspjäll, med lite citronsorbet efter det. En fördel med att inte vara så många är ju att man kan höra vad alla säger, samtidigt som man ju ändå har chansen att prata i smågrupper.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC01078.JPG)*

Kumiko-san och Göran ser ut att njuta av solskenet och maten.

Sakura-träd, dvs körsbärsträd.

Troligen några av de senast anställda på ett företag. Platsen är ordentligt inmutad med både band, kartoner och vakter.

14 april 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har det varit väldigt skönt väder, åtminstone fram till på kvällen då det började blåsa rätt mycket. Så jag har suttit ute på balkongen i korta stunder åt gången, det går inte att vara där ute för länge eftersom man lätt bränner sig här. Och så blir det för varmt då det inte fläktar så mycket där. Att jag suttit på balkongen och inte varit i någon park eller liknande beror på att jag har min 24 timmarssupport den här veckan, och då håller jag mig hemma förutom när jag är på jobbet.

Det är nästan alltid så att det klumpar ihop sig med frågor och problem under helgerna, på vardagarna tas ju de flesta fel hand om på dagtid. Så igår precis när jag tänkt att gå hem fick jag ett samtal och var tvungen att stanna kvar på jobbet. Som tur var kunde jag få lite hjälp via telefon från en av mina kollegor och problemet löste sig relativt snabbt. Ikväll kom nästa samtal, som egentligen inte var något "emergency call" enligt mig, eftersom allt fortfarande fungerade som det skulle. Men efter en installation i torsdags hade en av applikationerna ändrats lite i menyerna, och eftersom kunderna blivit informerade om att inget skulle ändras för deras del, ville de ha tillbaka det gamla utseendet. Problemet var bara att det faktiskt stod i användarhandledningen att det blev förändringar, och jag kunde inte på eget bevåg avinstallera. Den installerade applikationen skulle bara användas av Ericsson internt, men inte av min sektion. Efter lite diskussioner gick kunderna som tur var med på att vänta med vidare utredning tills på måndag.

Annars har jag mest fördrivit tiden med att läsa, titta på Vänner och sy. Vi har lånat 6 Vänner-band av Jeanette (eller egentligen av hennes pojkvän), så nu kan vi äntligen få se alla de program som vi missade när vi spelade in våra band. Visserligen är det inte textat på svenska (Jeanettes pojkvän är engelsman) men det går väldigt bra att slötitta lite på eftersom vi sett det mesta innan. Annars kan jag ibland tycka det är jobbigt att hänga med i otextade filmer hela tiden, lite svårt att höra och förstå alla skämt och liknande.

16 april 2001

*Källa: *

Sandra:

Nu ska jag börja träna igen! Jag har idag köpt ett månadskort på Central Sports Club i Musashi-Kosugi, två tågstationer hemifrån oss, och har t.o.m varit och tränat. Men det var inte lätt att få börja träna där, det tog mig 45 minuter att fylla i alla ansökningar och få alla förklaringar som behövdes. Detta trots att de efter lite om och men hämtade en av instruktörerna som faktiskt kunde engelska! Först var det bara några fnittriga tjejer som väl ungefär förstod så mycket som att jag ville ha en ansökningsblankett. Och bara att hitta en på engelska var visst inte det lättaste för dem, de gick igenom sina lådor flera gånger om innan de hittat alla papper. Även om alla papper jag fick faktiskt inte var på engelska...

För att få börja träna ville de ha mitt kontonummer, där de skulle börja dra pengar från i slutet av nästa månad. Jag tyckte att om jag betalade kontant nu, så borde det väl vara ok att börja redan idag. Det tog lite tid innan jag fick in dem på mitt spår, men till slut fick jag faktiskt gå och träna. Det fanns en hel del olika månadskort att välja mellan, vardagar 17.00-21.30, 19.00-22.30, 20.30-24.00, enbart helger, eller vardagar 20.30-24.00 samt helger. Jag ville helst kombinera vardagar 17.00-21.30 med helger, och till slut visade det sig att den kombinationen blev dyrare än "alla dagar när som helst", som också fanns. Det hade dock Kimi missat att översätta för mig, men naturligtvis valde jag den istället. Så nu ska här simmas, step-upas och styrketränas!

21 april 2001 — Weekend i Kyoto

*Källa: *

Igår åkte vi till Kyoto med Shinkansen, det japanska snabbtåget som får X2000 att likna en modelljärnväg. Helen har varit här hela veckan och turistat lite i trakterna runt om, till exempel i Hiroshima. Efter att Helen vallat oss till vårt ryokan gick vi ut och åt jättegod kyckling på en vitlöksrestaurang vid stationen.

Idag lördag hade vi en hel del olika förslag på vad vi skulle hitta på, så vi började dagen med att gå till TIC, Tourist Information Centre, för att få lite ytterligare tips och råd om vad vi skulle välja. Helen behövde dessutom hjälp med telefonnummer till Narita och SAS för att bekräfta biljetterna till sin hemresa. Men det är lite osäkert om det hjälpte oss att välja, för damen på TIC sa "Det är min favorit" och "Det är väldigt fint" mm om allt vi frågade om. Efter lite diskussioner kom vi fram till att börja med att åka till en park med apor.

Så vi gick och köpte oss ett dagskort för buss, eftersom vi trodde vi skulle åka en hel del under dagen, och hoppade sedan på rätt buss. Bussarna i Kyoto är av typen där man får en liten lapp med en siffra på när man stiger på och betalar när man stiger av. Kostnaden beror på hur långt man åkt, en tavla längst fram visade hela tiden vad man skulle betala beroende på vilken siffra man har på sin lapp. När vi skulle gå av upptäckte vi till vår stora förvåning att busschauffören sa "Dame, dame" flera gånger och menade då att våra fina busskort inte gällde på hans buss. Och mycket riktigt, när vi tittade lite närmare på informationen vi fått så var inte den turen med bland de giltiga turerna. Och ingen annan buss vi kunde ta därifrån heller... Som tur var kostade inte korten så farligt mycket, men det var allt lite snopet att vi köpt busskort som vi inte kunde använda!

Vi hade nu kommit lite närmare de härligt gröna kullarna, som vi upptäckt finns överallt i Japan nu när det blivit vår. Åtminstone såg vi en hel del när vi åkte ner igår. Helen tyckte de såg ut som om man skulle kunna/vilja klappa på dem och det var en ganska bra beskrivning. Tyvärr var det idag en rätt disig dag, så det var svårt att få några bra kort. Kallt var det också, och vana som vi blivit vid varmt väder hade vi inte ens med oss några jackor.

På vägen upp genom ap-parken behövde vi dock inte frysa, det var rätt brant uppför på slingriga vägar! Först tyckte vi det var lite dåligt med apor, men uppe på toppen av berget förstod vi varför. Det var nämligen där aporna var, förmodligen var det här de blev matade. Om man gick in i ett hus kunde man mata aporna utanför genom ett galler, och det var lite roligt att det för en gångs skull var vi som var inne i buren och aporna utanför. De strövade runt fritt och aktade man sig inte kunde de bli lite aggressiva. Överallt fanns det skyltar som uppmanade oss att inte mata aporna och inte titta dem i ögonen, med tillägget: "Remember Planet of the Apes!" Aporna satt och plockade loppor på varandra, busade vilt eller bara satt och höll om varandra. De var otroligt söta, fast rätt fula.

Nojo Palace Efter att tagit oss ner från apberget började hungern pocka på (som vanligt). Vi kom överens om att äta efter den planerade bussresan till Nojo Palace. När vi kom dit och letat ett tag hittade vi en lokal lunchrestaurang som serverade mat man stod sig på ett bra tag. Sen var det dags att titta på ett palatset med omgivande trädgård.

Nojo Palace byggdes 1603 av den första Shogunen i Tokugawa-klanen, han som ligger begravd i Nikko där Martin var och tittade under Onsen-resan. Kejsaren hade just blivit avsatt och Tokugawa flyttade Japans huvudstad från Kyoto till Edo, dvs nuvarande Tokyo. För att påvisa sin makt och betona att kejsaren var avsatt byggde han ett palats i Kyoto att ha som sommarstuga och lokalresidens. Alla korridorer i hela palatset var utrustade med speciella golvbrädor som gnisslade något otroligt när man gick på dem, som skydd mot lönnmördare. Det lät som om en flock ilskna småfåglar förföljde oss var vi än gick.

När vi kom ut från palatset började det kännas som om det snart skulle börja regna och vi funderade på hur vi ville tillbringa kvällen. Vi kom överens om att det inte skulle vara dumt att gå på bio. Alltså styrde vi kosan in mot city för att leta reda på någon bra film. Vi hittade en biograf som visade "The Mexican" senare på kvällen, men för sent för att vi skulle hinna äta efteråt och ta oss tillbaka till ryokanet innan klockan 23.00. Med hjälp av Lonely Planet hittade vi till ett område där det skulle finnas gott om biografer. Väl där frågade vi ett ungt japanskt par om de visste var det fanns någon. De tyckte att det var lättare att visa än försöka förklara för oss, de vallade runt oss ett bra tag och visade 2-3 olika, men eftersom Martin sagt att vi kanske ville se "The Mexican" stod vi till slut utanför samma biograf som vi tidigare hittat själva. Det var lite pinsamt. Efter att tagit en andra titt på övriga biografer blev det ändå den, och vi passade på att äta innan bion för att inte bli utelåsta på värdshuset.

Filmen var bra, men ibland var det lite svårt för Sandra och Helen att hänga med i intrigerna. Martin drog lite förklaringar efteråt, vilket resulterade i en del Aha! och Jaså!? Men om inte annat så hade vi ju alla tre haft något trevligt att vila ögonen på (dvs Braddo Pitto och Julia Roberto, som japanerna kallar dem). På vägen hem införskaffade vi lite extra kvällsmat och dessutom frukost till morgondagen. Sedan var det dags att börja diskutera vad vi skulle hitta på nästa dag, äta lite, rulla ut madrasserna och sova.

Bilder:

Från vitlöksrestaurangen vi besökte på fredagkvällen. Massor av vitlök i allt!

Frukost på golvet i vårt rum på ryokanet.

Martin och Helen på vägen till apparken. Det här var ett ställe alla ville ta kort på, och de snälla japanerna stannade och väntade för att inte förstöra bilderna för varandra. Lägg märke till de mysiga bergen i bakgrunden!

Apan verkade lite nyfiken på utsikten, men nådde inte riktigt upp till kikaren. Det gick uppenbarligen bra även utan.

Det satt apor överallt, på marken, i träd och buskar, på taket.

Bra att ha en kompis som kan ta bort lite loppor och annat skräp från pälsen!

Mysigt med någon att krama tycker även apor.

Sandra och Helen, med aporna runt omkring.

Ahh, lite mer till höger, nej till vänster förresten!

Det fanns även riktigt små apor, vilka vad otroligt söta. Här skymtar en av dem ammandes på mammans bröst.

Den här apan verkade tycka om blommor, han satt och åt massor av dem.

På den lilla floden kom det flera båtar.

Martin och Helen vid ingången till Nojo Palace. Observera skylten! Det fanns en ingång för individuals och en för groupsiduals...

Martin och Helen utanför huvudbyggnaden för Nojo Palace. Väldigt välbevarad byggnad, men det knirrade förfärligt i golvet! Och mot allt sunt förnuft var det faktsikt meningen.

Innanför de två vallgravarna fanns det fina trädgårdar och en liten damm.

Vackra blommande buskar fanns det också gott om, Sandra kunde inte låta bli att ta kort på dem.

På vårt lilla hotell var de inte så bra på engelska. Vi var tvungna att läsa några gånger för att vara helt säkra på vad vi skulle göra om vi behövde utrymma!

22 april 2001 — Weekend i Kyoto (forts.)

*Källa: *

Idag var det bättre väder när vi vaknade, så vi åt vår frukost och lämnade ryokanet i god tid före klockan 10, då vi var tvungna att vara ute från rummet. Packningen placerade vi i boxar på stationen, och satte oss sedan på tåget mot Nara. Vi lyckades pricka in ett expresståg, skönt eftersom det går snabbare och man slipper inbromsningarna vid de flesta stationerna. Det var fortfarande ganska kyligt och blåsigt, men vi försökte hålla oss i solen så mycket som möjligt och där var det riktigt behagligt. Vi hittade ett ställe med kanongod mjukglass, med väldigt mycket jordgubbssmak. Mums!

I Nara finns Nara Park, som egentligen inte bara är en park, utan många sammanhängande. Här strövade rådjur/hjortar lojt runt överallt, helt tama. Det fanns speciella kakor att köpa och mata dem med, vilket japanerna verkade vara väldigt förtjusta i. Något annat det fanns gott om i Nara var tempel, ett av dem, Todoji tempel, är världens största träbyggnad och huserar den största bronsbuddhan i Japan. Den näst största har vi berättat om tidigare, den finns i Kamakura söder om Tokyo.

Sedan tog vi oss upp till ett annat tempel uppe på en höjd, för att få lite fin utsikt över området. På vägen köpte vi en slags japansk pizza, som tyvärr visade sig innehålla bläckfisk, så ingen av oss ville ha. Vi fick nöja oss med att köpa lite dricka istället. Men vår aptit hade i alla fall vaknat, så vi tog en buss in till stationen och letade reda på en restaurang med snurrsushi och italiensk buffé. Helen hade aldrig smakat sushi innan, och det är ju nästan ett måste i Japan! Hon var dock inte så förtjust i det, även om den sista omgången nog fick godkänt. Så vi gick upp till övervåningen för att fortsätta med pizza och pasta. Pizzan var skrattretande, var tionde minut tog fram en pytteliten snabbköpspizza som tog slut blixtsnabbt eftersom det var den alla satt och väntade på. Vi ställde oss till slut och väntade så att vi kom först i kön och snodde åt oss nästan en hel pizza själva. Men de fattade fortfarande inte att man kunde lägga in mer än en pizza åt gången, så vi gav upp och gick ner igen för att hugga in på efterrätterna på sushirullbandet istället. Vi blev mätta, men vi var inte speciellt imponerade av maten.

Efter maten var vi lite trötta på att vandra runt, så vi letade reda på ett ställe i solen att sitta och ta det lugnt på. Vi lyckades inte hitta några bänkar, så vi satte oss på en liten kant vid huvudgatan. I den höjden var det väldigt lätt att titta på folks skor, och Sandra och Helen hade en intressant diskussion om japanskt skomode. Det verkar vara väldigt inne att gå i högklackade slip-ins bland tjejerna, något som vi varken tycker är snyggt eller verkar vara skönt. Dessutom verkar det vara otroligt svårt att gå i, för många av de yngre japanskorna mer eller mindre stapplar fram på sina höga klackar. Själva var vi rätt nöjda med våra sköna och fotriktiga sandaler. De kanske inte är lika häftiga, men mycket trevligare att gå i!

När vi suttit i solen ett tag och insett att vi inte skulle orka ta oss för något mer i Nara åkte vi tillbaka till Kyoto. Helen hade tänkt att köpa lite godis eller kakor till sina jobbarkompisar hemma, så vi tittade lite efter det. På det gigantiska Muji hittade vi en sorts mashmallows med sylt i, som inte var så dumma. Kanske inte så typiskt japanskt, men å andra sidan har vi bara hittat dem i Japan... Helen hittade även ett fint förkläde, så nu kan hon stå hemma i Göteborg och laga mat utan att smutsa ner sig, kanske blir det sushi någon gång?

Sedan var det dags att åka hem till Tokyo igen, men först var vi tvungna att förbereda oss lite. Ur tomma intet dök det upp ett "Subway" precis när vi stod och letade efter någonstans att köpa smörgåsar, så det blev lite goda baguetter. Eftersom vi inte var så hungriga tänkte vi att vi i värsta fall kunde spara lite tills vi kommit hem. Efter 10 minuter på Shinkansen var dock all mat slut och alla tre än en gång mätta och belåtna! Shinkansen var en trevlig upplevelse, inte alls som X2000, som svänger lite för mycket. Vi åkte på det näst snabbaste tåget som kallas Hikari. Troligen innebär det att det inte stannar på så många ställen, inte att det faktiskt har högre fart. Riktigt hur snabbt det gick vet vi inte, men vi tog oss i alla fall hem ganska fort.

Bilder och filmer:

nara var också fyllt av tempel, här tar Helen och Sandra igen sig lite i solskenet.

Huvuddelen av världens största träbyggnad, om man får tro skyltarna.

Japans största Buddhastaty. Den näst största, som finns i Kamakura, har vi också kort på i resedagboken.

Sandra njuter av utsikten och den fläktande vinden.

Här syns det kanske mer hur stor den där träbyggnaden egentligen var. I bakgrunden syns Nara.

En låtsasmelon.

Shinkansen igen, nu framifrån.

• Film: [apfilm.mpg](videos/2001-04-22-apfilm.mpg)

27 april 2001 — Anders och Anna på besök

*Källa: *

Våra kompisar från Örebro, Anders Korsvall och Anna Wittrin, var ute på en tre månaders jorden-runt flygning, med Asien och Australien som främsta mål. Efter att ha varit i Malaysia, Bali, Thailand, Australien, Nya Zeeland och en del andra avkrokar, spenderade de en vecka hos oss i Tokyo.

De kom sent igårkväll, landade på en kylig Narita Airport, men glada över att komma till ett lite svalare land efter att ha varit ett par veckor i Thailand och 30-40 graders värme. På Phuket hade de känt sig lite för mycket som hemma, med svenskar överallt och möjlighet att köpa Aftonbladet på den lokala marknaden. Men vad händer på tunnelbanan hem från Tokyo Station, halv tolv på natten? Jo, precis bakom oss står det plötsligt två svenska tanter och babblar om vad de ska göra i helgen. Så mycket för exotiska Japan...

Dagen idag spenderade vi med att titta runt lite i Shibuya och närliggande stationer. I Ebisu finns det en park i anslutning till nationella institutet för botanik, där det i praktiken växer urskog. Träden där stod i mangroveträsken som fanns här innan staden Edo (på senare tid kallad Tokyo) växte upp och tog över från naturen. Det gjorde att parken var helt annorlunda än andra vi varit i. Här såg man ingenting av den pedantiska ordning som japanska trädgårdar är berömda för, tvärtom frodades all växtlighet huller om buller på ett härligt och befriande sätt.

Sen åkte vi upp till Shinjuku och klättrade upp i Tokyo Metropolitan Government Office. Det är en av de högra skyskraporna i Tokyo, generöst utrustad med en observationsvåning nästan högst upp. Tyvärr var det lite disigt väder, så man såg inte Mount Fuji i horisonten. Men det var som alltid imponerande och skrämmande att se hur Tokyo fortsatte åt alla håll så långt ögat nådde, som en jättelik myllrande stadsmatta.

På kvällen mötte vi upp med Sandra i Jiyugaoka och åt på en Tempurarestaurang där vi beställt bord i förväg. Tempura är en japansk variant av friterad mat. Helt olik den kinesiska eftersom den har sitt ursprung i matlagningskonst som portugiserna tog med sig till Japan när de var och hälsade på på 1600-talet. Nu har den däremot utvecklats till något unikt japanskt och är en verklig upplevelse om man hittar en bra restaurang. Anna och Anders fick trixa lite med ätpinnarna, förvånansvärt nog hade de knappt använt sådan under hela Asienresan.

Bilder:

29 april 2001 — Ett dygn bland zenmunkar och buddhistpräster

*Källa: *

I helgen deltog vi allihop (Martin, Sandra och Anna och Anders, som var och hälsade på) i ett besök på zenbuddhistklostret Soji-ji i utkanten av Tokyo. Besöket var organiserat av Nordiska Kyrkokomittén i Tokyo, och ett trettiotal personer kom, varav de flesta också sov över på klostret. På programmet stod meditation, föreläsningar, rundvisning på klostret och att man skulle ha med sig.. vita tubsockar.

Munkarna visade sig vara jättetrevliga människor, med en massa humor och självdistans. Vi fick titta runt lite på klostret och prova på att meditera ett par tre gånger. Det var två föreläsningar av en zenmästare, som verkligen var rolig och karismatisk. Han förklarade lite vad zen är och berättade vad munkarnas roll är. Han beskrev dem ungefär som hippies, för de har tagit ett steg utanför samhället och lever enligt egna principer. De lever helt och hållet på gåvor från omvärlden. Han kallade Buddha för den ultimata hippien, eftersom han precis som hippies tog ett steg utanför samhällets ramar.

Vi blev omhändertagna av några munknoviser, som hjälpte oss med mat och organisation. Men värd för besöket var en nästan färdig munk som hör och häpna var norrman! Han kallade sig för Sozen Larsen och hade bot på klostret de senaste fem åren. Han höll i rundvisningen och berättade en massa om vad han varit med om.

På söndagmorgonen var det uppstigning i ottan, med zazen (meditation) kl 04.30 och mässa 05.00. En zenbuddhistmässa är en så formell tillställning att det kräver att deltagarna har vita tubsockor (!), det var därför vi skulle ta med såna. Mässan var en timme lång (det var den korta varianten) och var en ganska fantastisk upplevelse, med en massa action och mäktigt reciterande från munkarna. Syftet med mässan var att skänka lycka åt alla människor som har funnits, finns nu och kommer att finnas.

Det var svårt att meditera, enligt instruktionerna skulle man "enbart tänka på att inte tänka". Men det var omöjligt att sluta reflektera över vad som hände runt omkring en, även om man satt och mediterade inne i en ganska mörk, tysk lokal med en vägg precis framför näsan. Men roligt att prova på. Och det kändes bra att för en gång skull få vara med på riktigt istället för att bara titta på vad japanerna har för sig i olika sammanhang.

Vi hade det bra allihop, trots att vi led av lite sömnbrist när vi kom hem.

Bilder:

Det här var huvudtemplet, där vi deltog i mässa kl 05.00 på söndagsmorgonen.

30 april 2001

*Källa: *

Idag har Sandra varit ledig eftersom det igår var "Greenery day" i Japan. Är söndagen en helgdag blir man ledig dagen efter här. Den här veckan kallas allmänt för Golden week, troligen på grund av att 3 av 5 dagar är lediga. Det är nationell helgdag den 29 april och 3-5 maj, alla med lite olika anledningar. Japaner i allmänhet har inte så många semesterdagar, så just den här veckan tar många ut semester även dagarna emellan ledigheterna för att kunna få en längre sammanhängande ledighet. Detta resulterar i skyhöga priser för dem som vill ut och resa och ännu fler japaner än vanligt på turistställena runt om i Tokyo och Yokohama.

Men det är klart att vi skulle utnyttja den extra dagen till något annat än att sitta hemma och titta på varandra, trots att regnet öste ner i princip hela dagen. Kvällen innan hade vi kommit upp med en del förslag, och eftersom regnet begränsade vad vi ville göra bestämde vi oss för att bli lite kulturella och gå på museum, närmare bestämt på nationalmuseet som ligger i norra Tokyo.

Denna briljanta idé var vi dock inte helt ensamma om, då det var ett riktigt museumväder var det ganska mycket andra människor där också. Det fanns mängder av olika utställningar, men vi tittade bara på specialutställningen och lite på den arkeologiska delen. Japanerna verkar genomgått ungefär samma steg som Europa, även om perioderna här kallas för lite annat än hemma.

Därefter började vi dock bli lite hungriga och letade efter en restaurang inne på området. Men ingenting lockade speciellt mycket så vi bestämde oss för att gå ut och leta reda på något. Efter en promenad genom Ueno park hittade vi ett väldigt gott och billigt ställe, där Sandra, Martin och Anna åt tonkatsu medan Anders provade pastan. Tonkatsun var väldigt god och fullt tillräckligt med mat, men det var nog lite för lite pasta för att Anders skulle bli mätt. Under tiden hade regnet lugnat sig lite, så vi hoppades att det skulle vara uppehåll resten av dagen.

Efter maten tog vi tåget till Tokyo station för att gå en sväng i parken vid kejsarens palats. Där slutade dock uppehållet och regnet öste ner på oss igen. Och inte hittade vi ingången till parken på ett bra tag heller. När vi väl gjorde det visade det sig att parken var stängd under Golden week... Då tog vi beslutet att åka upp till Akihabara istället och se om vi kunde hitta någon bra DVD-spelare till oss. Det gjorde vi och sedan var vi förstås tvungna att köpa en film och inviga spelaren.

Så kvällen tillbringade vi framför TVn och tittade på The Beach. Filmen var ungefär lika konstig som boken på sina ställen, men som helhet ganska bra.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC01392.JPG)*

2 maj 2001

*Källa: *

Martin:

Det här var en dag som alla andra, när vi mest flöt omkring och turistade lite. Vi började dan med att åka in till fiskmarknaden i Tsukiji, där jag var med Helen när hon var här. Efter det virrade vi in mot Ginza, för att se hur det går till när ett riktigt stort varuhus öppnar på morgonen. Om man har tur kan man få se personalen värma upp med hejaramsor och applåder. Men det var inte riktigt så pampigt som vi hört talas om, kanske vi var i fel varuhus. Men vi gick i alla fall in bland de första kunderna och fick uppleva hur hela personalen stod och bugade för oss. Vi kände oss lite pinsamt turistiga i shorts och träningsoverallsjackor, de andra kunderna var mestadels finklädda i kostymer och tvådelade dräkter.

Efter varuhusbesöket åkte vi båt ut till Odaiba, som är ett gigantiskt landfill-område (dvs en konstgjord ö) ute i hamnområdet. Det kallas också "Future City", eftersom alla byggnader har väldigt futuristisk arkitektur. Där tittade vi lite i affärer och på utsikten. Anna ville bi fotograferad framför frihetsgudinnan med samma pose och en glasstrut i handen, men det fanns tyvärr ingen glassförsäljare på lagom avstånd. Men det blev några andra roliga bilder på Anna i alla fall, se vänstermarginalen. Från Odaiba åkte vi monorailtåget över Rainbow Bridge tillbaka till fastlandet. Anders och Anna missade helt och hållet att vi åkt över en bro och blev alldeles förvirrade när vi plötsligt var inne i stan igen.

Sedan bar det av till Shibuya. Vi sprang i vild frenesi runt och försökte hitta en affär med vykort, men hittade ingen. Så istället studerade vi Shibuyaraggarna och åt varsin strutglass. Och av en ren slump hamnade vi på taket till Shibya station, där vi till vår stora förvåning upptäckte att det fanns en stor bana för radiostyrda bilar och en mängd japaner som satt och meckade med sina små fordon. Bilar surrade omkring som ilskna bin på banan, och det märktes snabbt att det var en rosa bil som var klart överlägsen. Ägaren rattade bilen med magisk precision och fick alla andra att se ut som sniglar som segade sig omkring på banan och hela tiden krockade med varandra eller vallarna.

Vi avslutade dagen med att äta crepes med glass och sylt och åkte därefter hem, trötta men lyckliga.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC01436.JPG)*

3 maj 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag började vi med att följa Anders och Anna till Tokyo station, där de åkte vidare med Airport Limousine-bussen mot Narita. Eftersom Tokyo var deras sista stopp på jorden-runt resan, bar det nu av mot Sverige igen för dem. Det kändes lite tomt när vi kom hem, nu var det bara jag och Martin igen. Vi har ju haft besök ganska länge nu, vilket har varit väldigt trevligt och ett kul avbrott i vardagen.

Tidigare i veckan hade jag bestämt att träffa Lina idag, men eftersom hon hade varit sjuk skulle vi höras under dagen för att se hur mycket hon orkade göra. Vi bestämde att det var lite lagom jobbigt att gå ut och luncha ihop, så jag tog tåget ner till Sakuragicho där vi skulle träffas. Det är lite som att komma hem, det var ju det första stället vi bodde på här i Japan. Vi gick runt och tittade lite var vi skulle äta, det var så mycket folk ute och överallt var det kö till restaurangerna. Vi stod i kö i 45 minuter för att äta, vilket är något jag aldrig skulle göra hemma.

Vi gick till Sizzler och bestämde oss för att äta både av sallads- och dessertbuffén, förutom då en huvudrätt. Det är kanongott och finns väldigt mycket att välja av, troligen för mycket eftersom jag alltid äter tills jag håller på att spricka. Speciellt desserterna är väldigt goda, tex har de mjukglass med många olika såser till. Och en mängd olika frukter, chokladpudding och dessutom lite kakor.

Efteråt strosade vi runt bland affärerna, var bland annat på Uniqlo, som är ett av de ställena jag vet att det kan finnas lite större storlekar, även om man kan få gå till herravdelningen. Jag köpte två t-shirtar och två små handdukar som Lina tipsade om var bra att ha när den värsta värmen är över oss. Sedan gick vi och handlade lite på mataffären, som är bra eftersom man där kan hitta en del europeisk mat.

På vägen hem hade jag tänkt att ta en sväng till gymet, men var tre-fyra timmar efter lunchen fortfarande för mätt för att orka träna. Så det fick bli direkt hem och ta det lite lugnt istället, inte så dumt det heller men kanske inte lika nyttigt.

5 maj 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har jag bjudit hem Kimi, som var den som visade mig till träningslokalen i Musashi-Kosugi. Detta var en av anledningarna till att vi ägnat en del av dagen till städning, den andra var att det verkligen behövdes. Det är alltid skönt att verkligen få i ordning lite i huset!

Efter det var det dags att ordentligt börja fundera över vad vi skulle bjuda på. Eftersom Kimi inte äter kött blev det genast färre av mina vanliga bjudrätter att välja mellan... Men paj brukar ju vara gott både med och utan kött, så det fick det bli. Lite löksoppa till förrätt, och fruktsallad till efterrätt. Och så iväg och handla. Jag var rätt nöjd med mina val av rätter, eftersom så mycket kunde förberedas. Jag hämtade Kimi vid stationen och visade vägen hem.

Hon är väldigt lätt att prata med, och är dessutom väldigt bra på engelska vilket inte är så vanligt bland japaner. Men under middagen fick vi förklaringen till det, hon har nämligen pluggat 4 år i Canada. Vi hade det väldigt trevligt och pratade mest hela tiden, och Martin och jag passade även på att utnyttja att äntligen ha en japanska hemma. För några dagar sedan hittade vi nämligen ett papper på marken framför vårt hus och hade ingen aning om vad de konstiga tecknena betydde. Men vi tog in det för säkerhets skull, det kunde ju stå att det här bor några konstiga människor, passa på att kasta tomater på dem när ni får syns på dem... Det gjorde det dock inte, det handlade om att hundägarna som rastade hundarna utanför skulle plocka upp det hundarna kunde tänkas lämna efter sig. Det hade vi nog aldrig kunnat gissa på!

Efter att proppat i oss all mat och sett till att Kimi skrivit i vår gästbok. Dock i en riktig bok inte på internet... Alla som kommer hem till oss råkar ut för detta, det blir som ett trevligt minne i framtiden! Eftersom Kimi hela veckan pluggat intensivkurs i franska behövde hon åka hem rätt tidigt och för säkerhets skull förljde vi med henne tillbaka till stationen, det är inte alltid så lätt att hitta när det blivit mörkt ute. Dessutom behövde vi verkligen röra lite på oss!

Väl hemma igen hade jag bara en sak till jag skulle göra, att ringa och gratulera min syster som fyller år idag. Men hemma hos dem var det bara telefonsvarare, dock en väldigt gullig telefonsvarare, nämligen Hanna 3,5 år som säger att de inte är hemma. Som tur är gissade jag rätt när jag försökte med nästa ställe, hemma hos mamma och pappa. Där var de allihopa, så jag hann prata med både mamma, Hanna och Linda. Hanna skulle på tivoli berättade hon glatt, och Linda tog det lite lugnt inför barndopet som ska vara imorgon.

18 maj 2001

*Källa: *

Sandra:

Nu är det bestämt när vi ska åka hem, min sista dag på NRJ blir den 30 november. På grund av alla besparingar Ericsson behöver göra kommer en hel del av kontraktarna att skickas hem. Jag ville ju hem ungefär vid den tidpunkten i vilket fall, så det var helt ok. Även om det till en början kändes lite irriterande att inte få bestämma själv... Så nu har vi börjat fundera på om vi kanske ska försöka hinna med en liten semestertripp innan vi börjar jobba i Sverige igen, men det får väl bli lite beroende på vad de säger på jobbet i Linköping.

Idag har det varit tjejmiddag. Det brukar ju normalt sett vara första fredagen i varje månad, men den här hade blivit flyttad eftersom det var Golden week i början av månaden och många inte kunde då. Middagen var som vanligt nere i Yokohama, inte långt från den temporära lägenhet vi bodde i innan vi fick flytta in i huset. Det var en liten indisk restaurang som Emma T hade valt att vi skulle träffas på. Den här gången var vi 15 stycken, och som vanligt var det en hel del nya ansikten trots att det var tredje tjejmiddagen jag var med på.

Det var förbeställt en meny, så det var bara att sätta sig och vänta medan rätt efter rätt ställdes fram. Det var en otrolig mängd mat vi fick, det ena godare än det andra. Och starkt! När man inte vet hur mycket som kommer att komma in, är det så lätt att äta sig mätt på de tre första rätterna och sedan få pressa i sig det sista. När efterrätten kom in var det proppfullt!

Efter själva middagen tog vi en kort sväng till en pub i närheten, som var så liten att vi mer eller mindre skrämde iväg alla andra besökare när vi klampade in 15 utländska tjejer där. Men när vi bröt upp därifrån och några ville iväg till en karaokebar tyckte jag det fick vara nog. Jag hade ju dessutom en timmes tågresa hem, så det blev ganska sent innan jag väl var hemma. Kameran glömde jag hemma den här gången också, så några bilder blir det inte.

20 maj 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har jag varit iväg och simmat igen. Den här gången visste jag ju lite mer om hur det skulle gå till, så innan jag gick in för att byta om köpte jag mig en badmössa. Jag vet inte om det är krav på att ha det, men eftersom verkligen alla japanerna har det misstänker jag att det är bäst att försöka smälta in i mängden så gott det nu går. Till nästa gång måste jag nog införskaffa ett par simglasögon också, för mina ögon tyckte inte om vattnet. Varje gång jag kom till ena kortsidan var jag tvungen att dyka ner under vattnet eftersom man simmar i en bana på ena hållet och i en annan på tillbakavägen. Och så förstås en avskiljare emellan, så att man inte hade något val. En bana är avsedd enbart för att gå i, men det kändes som om vattnet var alldeles för grunt för att göra något vattengympaaktigt, det var bara 1.1 meter djupt.

Efter lunch åkte Martin och jag upp till Shibuya för att lämna tillbaka DVD-filmer vi hyrt. Eftersom Lina visat Martin till ett trevligt ställe där det fanns svenskt lösgodis föreslog jag att han skulle visa mig det också när vi ändå var ute åt det hållet. Så vi fortsatte med tunnelbana till Roppongi och letade upp detta ställe. Visst fanns det svenskt lösgodis där, men det kostade 300 yen hekot, dvs ca 30 kr. Men här finns det inte så många ställen att välja på, så vad gör man? Just det, man betalar glatt och smaskar snabbt i sig allt godis under kvällen.

Roppongi är Tokyos stora uteställe för utlänningar, med mängder av barer och restauranger. Eftersom vi aldrig varit där på kvällen gick vi lite nyfiket runt och spanade när vi väl kommit dit och hittade bland annat restaurangen "Lilla Dalarna" som serverar svensk husmanskost. Men eftersom det inte var dags för mat just då får det bli en annan gång vi provar det.

Himlen började mörkna alltmer och vi insåg att det var dags att börja dra oss hemåt för att undvika att bli plaskvåta. Men vi lyckades inte riktigt utan kom in i det värsta regnvädret på vägen hem. För en gångs skull verkade det som om även japanerna blivit överraskade av regnet, och på den lilla närbutiken på Tamagawa station gick paraplyerna åt som smör i solsken! Men på hemvägen tyckte vi att det inte gjorde så mycket om vi blev blöta, så vi gick glatt ut från stationen utan något skydd över oss. Och tänka sig, vi smälte inte av vatten den här gången heller!

Bilder:

9 juni 2001

*Källa: *

Idag har vi ägnat oss åt att städa, handla och laga mat. Eftersom vi bjudit hem Pekka, Lina och Göran på middag till kvällen fanns det en del att göra. Båda har kommit hem sent mer eller mindre varje dag hela veckan, så det har inte blivit gjort så mycket tidigare i veckan. Det kändes väldigt bra att få ordning hemma, och när man väl sätter igång tar det ju inte så lång tid att städa.

Sandra hann också med en promenad utmed floden innan det var dags att börja laga maten. Men att gå utmed floden innebär att det inte finns någon skugga att försöka få svalka från, så det är inget man orkar någon längre stund i stekande solsken och hög luftfuktighet! Det pågår någon slags tempelfestival i området nu, och det liknade en liten marknad här och där på gatorna. Mycket inriktat på barnen, ballonger, fiskdamm (och då menar vi riktiga fiskar), sockervadd, leksaker, krossad is med olika smaker och en mängd andra saker. På ett ställe kunde man försöka fånga en ål som vi tror att man fick ta med sig hem om man lyckades.

Framåt kvällen var det dags att laga mat, kyckling med svamp, rödlök, cambozolasås och ris blev det till förrätt. Och så lite sallad förstås. Efterrätten bestod av glass och varm frukt med lite vit chocklad över, inte dumt! Martin gick iväg för att hämta Lina och Pekka på stationen, eftersom de inte varit hos oss innan. Vi hade en riktigt trevlig kväll, och vi tror att alla blev nöjda och mätta. Förutom maten vi lagat hade Göran med sig en väldigt god paj/tårta som vi lyckades klämma i oss lite senare.

Rätt som det var hörde vi att de fått upp festivalstämmningen på den lilla gata utanför oss, och var tvungna att gå ut och titta vad de hade för sig. Ett helt gäng japaner bar på en liten "helgedom", ett slags minitempel, guppade upp och ner och gav ifrån sig mystiska hejarop. Pekka och Göran blev indragna för att vara med på detta, medan Martin stod och försökte ta bort kort från kameran för att kunna ta nya. När japanerna efter en stund upptäckte honom försökte de få med honom också, men då var det dags att sluta.

Bilder:

14 juni 2001

*Källa: *

Sandra:

Nu har det regnat konstant i drygt ett dygn, och jag är redan trött på regnet. Det verkar lovande inför utsikten att det kommer vara regnperiod tills jag åker till Sverige på semester den 6 juli. Förhoppningsvis kommer det i alla fall hålla upp lite då och då, annars kommer det bli en jobbig period. Och när regnandet väl är över kan vi se fram emot sådär 35 grader och jättefuktigt, det blir nog inte bättre det. Men efter det ska det visst bli skönt igen...

På jobbet håller jag på att försöka få ihop allting inför en kunddemo vi ska ha om några veckor. Det är lite besvärligt att inte veta hur allting fungerar här och vem man borde kontakta i olika frågor, men förhoppningsvis blir allting bra till slut även om det känns lite tungt för tillfället. När Aoki (som var projektledare för förra projektet) gick på mammaledighet hade mitt projekt inte riktigt kommit igång, och vi hann inte med så mycket överlämning över huvud taget, tyvärr.

Imorgon kommer hela Martins familj hit, ska bli roligt med lite sällskap igen. Jag tror inte att de gjort upp några direkta planer för tiden här, så vi får väl se vad vi ska ge för tips och råd inför turistandet. Martin är ju den som har mest erfarenhet, efter att lotsat runt Helen, Anna och Anders när de var här. Kanske kan vi även hitta något nytt ställe att utforska. Jag fick en guide över endagsturer runt Tokyo av Martin i julas, men vi har fortfarande inte kommit till skott att prova någon av dem, kanske är det dags nu!

17 juni 2001

*Källa: *

Martins familj har nu kommit för att hälsa på oss. De kom i fredags, och var väldigt trötta efter resan och tidsomställningen. Martin hann åka en sväng till jobbet och Sandra var och tränade innan de kom ur sängen igår. Men sedan var vi uppe i Kappabashi och köpte knivar och tittade runt på gatan med alla restaurangtillbehör. Efter det tog vi även en sväng till Senso-ji templet, men tyvärr fick man inte komma in, som vi fick en annan gång vi var där.

Idag har vi tittat runt lite uppe i Harajuku och Shibuya. Vi var först på Oriental Bazar, där det finns en mängd roliga och fina japanska saker. Här inhandlades en del vykort, böcker, fotoalbum och en del annat smått och gott. På trottoaren utanför fanns det massor av försäljare och det tog lång tid innan hela gänget tagit sig uppför gatan.

Vi gick vidare genom en del affärer och gassande sol, men började ganska snart spana efter någon lämplig restaurang att äta lunch på. Det blev kyckling och ris eller potatis för de flesta, och sedan orkade vi titta runt lite mer. Uppe i Harajuku samlas det på söndagarna en mängd ungdomar i konstiga kläder och frisyrer, dit vi begav oss för att ta oss en närmare titt på dem. Ungdomarna är väldigt villiga att vara med på bild, och poserar glatt för alla som vill fotografera.

Efter det åkte Sandra hem, medan övriga fortsatte till affärer i Harajuku och Shibuya. Sandra hade egentligen planer på att gå och träna, men somnade istället på soffan hemma. Det var visserligen inte så dumt det heller, men inte lika bra för figuren...

Övriga fortsatte gå runt och titta i affärerna i Harajuku och åkte sedan vidare en sväng till Shibuya. När alla kommit hem och de som så ville hade tagit en dusch, åt vi mackor och te till kvällsmat. Eftersom vi blivit lovade fint väder även på måndagen, började vi titta efter en badstrand dit Martins familj skulle kunna åka. Troligen blir det Kamakura de åker till, där det ju förutom badstrand även finns en jättebuddha och en hel massa tempel. Eftersom vi har varit där, var det ju smidigt att förklara vägen dit... Eftersom alla var lite lagom trötta, avslutade vi kvällen med att titta på Notting Hill.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC01637.JPG)*

22 juni 2001

*Källa: *

Idag firas det midsommar i Sverige, men i Japan är det inget som direkt uppmärksammas, knappt ens av svenskarna. Alla jobbar ju som vanligt, så stället planerade en del av Sandras jobbarkompisar att fira under lördagen. Men vi tyckte att är det midsommarafton så får vi ju försöka att åtminstone äta lite sill, potatis och jordgubbar!

Tidigt på morgonen åkte Peter ensam till fiskmarknaden i Tsukiji för att se hur det såg ut lite tidigare på morgonen. Martin och de andra mötte honom lite senare på förmiddagen för att om möjligt åka och bada ute på Chiba-halvön öster om Tokyo. Men det visade sig bli för ont om tid, så vi tog en sväng till elektronikdistriktet Akihabara istället.

Sandra jobbade ganska länge eftersom kunddemonstrationen närmar sig med stormsteg och det fortfarande finns en del problem. Men då hon kom hem stod maten mer eller mindre på bordet, famljen hade kämpat hela eftermiddagen med att införskaffa vad som behövdes och tillaga det. Jordgubbar från Ebisu och potatis från Den-en-chofu. Någon gräddfil finns inte i Japan, men Peter rörde ihop yoghurt, créme fraiche och vispad grädde. Gott blev det i alla fall! Martins familj hade haft med sig matjessill, det är också svårt att få tag på i Japan. Jordgubbar går att få tag på, men eftersom det inte är någon säsong för jordgubbar nu var de dyrare än vanligt. Men det är ju ett måste, så det var bara att snällt betala!

På något sätt kände vi allihop att det nästan var ännu godare med maten när vi satt i Japan, kanske för att vi kände oss lite extra svenska just då. Dock blev det inga "Små grodorna" eller blommor i håret, men det blir det ju å andra sidan inte varje midsommar hemma i Sverige heller.

Bilder:

24 juni 2001

*Källa: *

Idag åkte vi allihop ner till Sankeien Garden, den japanska trädgård vi båda varit i tidigare. Men varje gång man kommer dit ser det lite olika ut beroende på vilka blommor det är som blommar just då. Så vi tog tåg och buss ut till trädgården och började strosa runt där. Ingrid ville ha ett familjefoto, det var länge sedan tyckte hon. Så vid två olika tillfällen ställde hela familjen upp sig för fotografering i den vackra omgivningen. Det finns en inre och en yttre trädgård, i den inre kunde man även få vara med om en tecermoni. Det avstod vi ifrån, utan tittade bara lite nyfiket på.

Eftersom Ingrid, Peter och Linus skulle åka hem dagen därpå och fortfarande inte provat på sushi hade vi bestämt att vi skulle till sushi-restaurangen i World Porters, som ligger ganska nära hotellet vi bodde under vår inledande tid i Japan. Dock var det nog egentligen bara vi två som tyckte om sushi, men som tur var ligger det ett McDonald´s precis brevid, så ingen behövde gå hungrig i alla fall. Var man redan nöjd fanns det ju även glass på McDonald´s!

Vi har ett tag haft lite funderingar på att köpa oss en digital videokamera, så på vägen tillbaka hem tog vi en kort avstickare in till Yokohama för att se vad som fanns där. Problemet med att köpa sådana saker i Japan är bara att man måste köpa exportmodell för att kunna använda i Sverige så småningom. Dessa var man på BIC i Yokohama tvungna att beställa, så vi bestämde oss för att ta en sväng in till Akihabara senare. Sandra ville nämligen kunna ta med sig kameran till Sverige och med kanske två veckors leveranstid skulle det inte fungera.

På kvällen gjorde vi inget särskilt. Ingrid, Peter och Linus packade och gjorde sig i ordning för hemresa. De fick också skriva i vår gästbok, som alla andra som varit här. Mia och Malin stannar två veckor till och åker hem till Sverige samtidigt som Martin, 10 juli.

Bilder:

1 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag har det nog varit den varmaste dagen hittills i år, uppemot 35 grader. Dessutom har det varit strålande solsken, så en del av oss höll sig i skuggan så mycket det bara gick, medan andra åkte och badade och solade. Martin, Mia och Malin kom hem från stranden i Kamakura röda som kräftor alla tre...

Jag däremot var hembjuden till Kumiko-san, en av tjejerna på jobbet. Väldigt kul att få komma hem till en japanska och se hur hon bor! Hon hade precis skaffat sig luftkonditionering och TV till sin lägenhet, varför hon tyckte att hon kunde bjuda hem folk nu. TVn var jag inte så intresserad av, men luftkonditioneringen var jag verkligen tacksam för! Även Narumi-san och Miki-san från jobbet var inbjudna till Kumiko. Jag åkte ner till Yokohama för att träffa Narumi och få guidning hem till Kumiko, vi träffades utanför en jättestor slags saluhall. Vi passade på att handla med oss lite frukt och sushi på uppdrag av Kumiko, men det hade verkligen inte behövts! Kumiko hade lagat pytt i panna (första gången hon provat att göra det...), pasta och sallad. Miki hade med sig petitchoer, vi persikor och körsbär, och så hade Kumiko glass hon tänkte vi skulle äta.

Emellan all mat visade Kumiko hur en tecermoni går till, dock utan kimoni och att sitta på golvet. När hon lagat till te till oss, fick jag prova på att göra en omgång till henne. Inte riktigt som vi lagar till te, här användes ett pulver som man rörde ut i varmt vatten. Sedan ska man ju helst snurra lite mystiskt på skålen man tillagar i, liksom den som får teet ska göra. Innan man dricker ska man snurra 3 omgångar medurs och efteråt 3 gånger moturs. Åtminstone om man är vänsterhänt, annars blir det kanske åt andra hållet, för man skulle börja med att snurra mot sig, sedan från sig.

Bilder:

4 juli 2001

*Källa: *

Idag blev Sandra väckt av skönsång från Martin, Mia och Malin, samt lite roliga paket. Trevligt sätt att börja dagen på! Frukost fick hon dock göra själv, Martin tyckte inte det var lönt att hälla upp frosties och mjölk och ta med sig det ner. Förmodligen skulle vi bara spillt i sängen i alla fall. För alla som undrar om det var USAs nationaldag vi firade så var det inte det, utan Sandras födelsedag.

På jobbet fortsatte det med lite uppvaktning för Sandra, på lunchen trodde hon att hon skulle ut med några tjejer som de pratade om i söndags. Men Kumiko hade fixat ihop en massa människor som följde med ut på lunch, och Sandra fick både en vacker blombukett och ett häftigt kort. Väldigt trevligt! I övrigt var det som vanligt på jobbet, hon lyckades ta sig hem i ganska bra tid. Eftersom det blev så mycket jobb i samband med demon de föregående veckorna har det varit skönt att kunna gå lite tidigare den här veckan innan semestern börjar.

Martin, Mia och Malin ägnade dagen åt att prova på att surfa på vågorna i Stilla Havs-bukten söder om Yokohama. Det var ganska svårt men samtidigt roligt. De japanska surflärarna var väl inte direkt pedagogiska, de visade lite snabbt hur det skulle se ut och överlät sen åt oss stackars nybörjare att komma underfund med hur man egentligen gjorde. Mia var i alla fall klart bäst på att stå kvar på brädan. Det var inte speciellt höga vågor, men lagom för nybörjare.

Efter att de surfat klart skulle surflärarna åka och äta. De hade med sig två californiska tonåringar som var på besök i Japan för att vara med på en surftävling. De var totalt galna och klättrade på väggarna i hamburgerrestaurangen. Och var förundrade över att vi kunde engelska fast vi kom från Sverige.

På kvällen åkte vi till den yakitori-restaurang vi nu besökt flera gånger, på Sandras begäran. Sparris med bacon rullat runt om är en av favoriterna, grillad kycklingfärs med ost och någon god sås en annan. Alla som kommer och hälsar på oss brukar få smaka någon sorts yakitori, då vi själva är ganska förtjusta i det.

Kvällen avslutade vi med att äta av den goda grädd- och jordgubbstårta som Martin, Mia och Malin hade fixat ihop dagen till ära. Mums!

Bilder:

6 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Äntligen semester och hemresa!!! Nu väntar drygt 2 veckor hemma i Sverige tillsammans med familjen och förhoppningsvis en del vänner. Dagen blev lång, förutom då att dagen färlängdes 7 timmar på grund av tisdskillnaden, så gick vi upp vid 4.45 för att hinna ut till Narita i tid. Jag skulle hämta ut mina biljetter vid 8.40 trodde jag. Av någon anledning har jag hela tiden sagt att jag skulle åka vid 10.40 och således hämta ut biljetterna 2 timmar innan. Men när jag väl satt på bussen ut till Narita tittade jag bara för säkerhets skull en gång till på mina papper och upptäcker till min förskräckelse att jag skulle vara där vid 8.05 och att planet ska gå vid 10.05 istället. Så jag satt mer eller mindre och hoppade på bussen, som dock inte kom fram ett dugg snabbare för det.

Som tur var gjorde det ingenting och jag fick följa med flyget ändå! Jag var inte ens sist i incheckningen, men någon plats vid gången fanns det ju inte kvar. Resan till Frankfurt gick bra, även att det som vanligt är väldigt jobbigt med en 12-13 timmars lång flygresa. Men jag lyssnade lite på min nya CD-spelare och kikade lite på filmerna som visades, trots att det höll på att ge mig nackspärr då TVn satt precis snett ovanför min plats. Bytet i Frankfurt var väldigt lätt och jag behövde inte vänta mer än 2 timmar på flyget till Göteborg.

Väl framme i Göteborg stod mamma och pappa och väntade på mig, för att ta med mig ner till Espeviks camping utanför Varberg. Men de fick vänta ett tag eftersom min väska inte var med på flyget, och jag inte riktigt visste vart de skulle skicka den när den kom fram. Men jag hämtade in pappa så fick han tala om lite noggrannare var vi skulle finnas. Fastän klockan var 7 på kvällen gassade solen och jag längtade efter mina shorts som fanns i min resväska. Som tur var hade Linda och mamma lite kläder jag kunde låna innan min väska kom till rätta!

På Espeviks camping väntade hela familjen Käll, och det var otroligt kul att träffa alla igen. Speciellt glad blev jag när Hanna meddelade att hon saknat mig och att hon gillade mig! Lite trångt med 5 vuxna, 2 barn och 2 stora hundar i mammas och pappas husvagn, men ganska gemytligt ändå. Som tur var så var det ju varmt och skönt och vi behövde inte tränga ihop oss inne i husvagnen mer än när vi skulle sova. Men då fick pappa, Per och hundarna vara i förtältet ändå. Erik började i hängslafen över mig, men slutade alltid borta hos mamma, Linda och Hanna när han fått sitt nattmål.

Bilder:

10 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag hade vi bestämt oss för att åka hem till Nässjö, då det ryktades att det skulle vara slut på det fina vädret. Det har varit kanonväder hela helgen, även om det kommit en del åskskurar på eftermiddagarna. Så vi har ägnat oss åt att hålla oss från solen förutom när vi badat, vilket det blivit en hel del av. Speciellt Hanna älskar det, och hennes morfar säger ju aldrig nej till ett dopp heller. En kväll spelade mamma, pappa, Linda och jag minigolf, men jag kan väl inte säga att det är min bästa gren direkt. Och så har vi ätit en hel massa jordgubbar, det finns en självplockning bara en liten bit bort. Smaskigt värre!

Igår var vi på det obligatoriska Ullaredsbesöket. Eftersom jag inte kan få med mig så mycket till Japan trodde jag att jag inte skulle köpa så mycket, men ack vad man bedrar sig ibland. Jag hittade en del kläder till mig, bland annat en svart kjol, några toppar, en fin höst- och vårjacka (som jag dock får lämna hos föräldrarna ett tag) och en fiskarmössa. Denna tror jag ska komma till användning i Japan för att skydda mot den starka solen, att jag ser lite rolig ut får jag väl stå ut med! Sedan blev det lite småsaker som shampo, balsam, tvål, band till vår nya digitalvideokamera, baddräkt och bikini, och så förstås en del godis. Det finns ju så mycket gott godis i Sverige som man inte kan få tag på i Japan! Lite var jag ju också tvungen att köpa till mina favoritbarn, det gäller att passa på när man har chansen att träffa dem. Tyvärr var det lite för mycket folk, men vi hade ju gott om tid på oss så det var inget större problem. Lite svenska pocketböcker hittade jag också i en affär brevid Ge-Kås, alltid bra att ha.

Linda hade lovat Hanna att få åka till Liseberg, så vi bestämde att vi skulle ta en sväng förbi Göteborg på hemvägen, för att möta mamma och pappa i Borås lite senare på kvällen. Vi trodde att Liseberg öppnade vid klockan 3, så vi åkte från Varberg för att kunna komma till Göteborg tills dess. Tyvärr visade det sig att det öppnat mycket tidigare, och att det var fullt med folk precis överallt. Det var svårt att hitta parkeringsplats också, så Linda, Hanna, Erik och jag blev avsläppta nära Liseberg, så fick Per hitta en plats längre bort. Hanna och jag började lite lugnt med att ställa oss i kön till Farfars bilar, men vi hade inte kommit långt förrän Hanna behövde gå på toa. Då var det bara att rusa iväg och leta toalett.

Efter det hittade vi en karusell med kortare kö, som vi tog emellan. När vi varit på Liseberg ett tag tyckte nog Hanna att Farfars bilar var lite smålöjliga, hon åkte både Små grodorna och Cirkusexpressen (dvs Nyckelpigan eller Lilla Bergbanan som kanske de flesta i vår ålder kommer ihåg den under) flera gånger. Små grodorna fick man bara åka med ett barn om man var över 150 cm lång, men den här gången hade jag ju ett barn att åka med, så jag passade på att prova. Kittlade lite i magen trots att den inte var så hög! Men eftersom vi bestämt med mamma och pappa var vi tvungna att åka, även om vi trots allt blev lite sena till mötesplatsen.

Det var väldigt skönt att komma hem till Nässjö, det är fortfarande "hemma", speciellt när man inte har något annat hem i Sverige! Min gamla kompis från gymnasiet, Fia, hade ringt och ville att jag skulle höra av mig, vilket jag ska göra imorgon. Skulle vara väldigt kul att träffas igen, på senare tid har vi mest setts på varandras möhippor och bröllop, och det ska det väl vara slut på nu.

Bilder:

Erik fick bada i balja, eftersom han fortfarande är för liten för att bada i havet. Men svalka sig lite måste man ju när det är sådär 28 grader ute!

Jag och Hanna ägnade oss åt att kasta lite boll.

Hanna sover gott efter en dag full av bad och lek.

Vi spelade mingolf en kväll, men det var väl lite skiftande kvalitet på spelarna.

13 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag hade jag bestämt med Anna att vi skulle träffas hos hennes föräldrar i Värna, en bit utanför Rimforsa. Eftersom jag ändå skulle till Linköping tänkte jag det kunde vara kul att träffa de få jobbarkompisar som inte gått på semester, och dessutom träffa Martin lite, så jag åkte från Nässjö efter frukost. Det var väldigt roligt att köra bil igen, det är länge sedan jag körde någon längre sträcka nu, men min lilla Colt gick snällt och fint hela vägen.

Jag kom till Ericsson runt lunch, så det var inte så många kvar på min avdelning. Men jag träffade i alla fall på Kristian och Ulrik och hann prata lite med dem. Egentligen var det Catrine jag skulle ha tag på, eftersom jag köpt knivar åt henne (en av de få saker som faktiskt är billigare i Japan än i Sverige!), och som tur var hann hon komma tillbaka från lunchen innan jag var tvungen att åka vidare. Kul att få prata lite, men som vanligt hade jag alldeles för kort tid kände jag.

Ner på stan för att möta min käre make, han skulle hämta ut sin nya kostym och den ville jag förstås se. Förutom kostymen blev det även en tillhörande väst, tre skjortor och två slipsar. Det är så otroligt mycket lättare att skaffa kläder i Sverige så det gäller att passa på när man har chansen! Eftersom han numera måste gå i sjorta och slips flera dagar i veckan är det ju bra att ha lite och byta med. Vi tog en baguette med en massa smaskiga saker i inne på Gyllen, och åkte sedan upp till Kalle och Linnea, där Martin har bott sedan han kom till Sverige.

Men ganska snart var det dags för mig att ge mig av för att träffa Anna och Björn, så att de kunde lotsa mig hem till Annas föräldrar. Annas snälla mamma hade gjort iordning en god ägg- och räksallad till oss och hade dessutom både nybakat bröd och fikabröd som vi glatt åt av. Vädret var skönt, så Anna och jag gav oss ut på en långpromenad på småvägarna runt omkring. Härligt att andas lite frisk lantluft! Björn stannade snällt hemma trots att vi sa att han gärna fick följa med, men såhär i efterhand kan jag väl säga att det var väldigt kul att få chans att prata med Anna helt själv. De ska ju komma och hälsa på oss i mitten av augusti, något jag ser fram emot väldigt mycket. Jag har dessutom två dagars semester under den tiden, så då får vi lite mer tid att umgås allihopa.

Efter att suttit och pratat lite till, tittat på tv och smällt ihjäl sådär 30 flugor var det dags att krypa ner i sängen, det var ju en morgondag att orka med också!

Bilder:

14 juli 2001

*Källa: *

Idag var det dags för Kalles och Patricias bröllop. Sandra började dagen ute hos Annas föräldrar med en stabil frukost och en härlig promenad genom kohagarna tillsammans med Anna, Björn och Annas mamma. Efter promenaden var det dags för lite stärkande fika, innan Anna och Björn skulle iväg på ett annat bröllop. Sandra åkte då hem till Rickard och Maria för att byta om där och få sällskap ner till Linköpings Domkyrka.

Martin var hos Kalle och Linnea, och de började dagen med att åka ner och handla lite inför kajakpaddlingen Martin, Linnea, Ida och Helen ska ut på nästa vecka. Linnéa var köpte en sovsäck och ett helt tält.

Efter lite om och men fick vi tag på varandra (Sandra kom ju från Värna och Martin från Ryd) och bestämde att vi skulle ses på bussen och ta sällskap ner alla sex, men i sista stund insåg Martin, Linnea och Kalle att de inte skulle hinna med bussen utan tog en taxi ner istället. Och en kilometer hemifrån insåg Kalle och Linnéa att de glömt presenten hemma. Men de hann i god tid till bröllopet i alla fall. Vi hann t.o.m stå utanför i solskenet en liten stund innan det var dags att gå in i kyrkan. På förmiddagen såg molnen lite hotfulla ut, men nu var det verkligen perfekt bröllopsväder!

Kalle och Patricia blev gifta utan några problem (de sa visserligen inte ja till varandra, utan -"Jajemensann" och -"Jaja, det blir bra") och sedvanligt hyllade utanför kyrkan. Medan de skulle fotograferas gick alla gästerna till församlingshemmet för att invänta dem. Här började det kurra lite i magen, för förrätten var framdukad och såg väldigt god ut. När brudparet väl kom kunde vi konstatera att maten var lika god som den såg ut. Under kvällens lopp blev det mycket sång och underhållning från både släkt och vänner och alla såg väldigt nöjda ut. Bara Patricia såg lite lidande ut när möhippegänget gick fram för att spela upp låten hon fick sjung in under sin möhippa.

Efter maten började så dansen, och Kalle och Patricia fick glatt svettas lite själva med brudvalsen innan Kalles föräldrar förbarmade sig över dem och började dansa de också. En klar indikation till alla andra att vi också fick vara med och svänga våra lurviga. Naturligtvis skulle alla fotograferas och skriva en liten hälsning till brudparet, så vi hoppas på att de fick lite roliga bilder och välgångsord att läsa senare! (Ett väldigt roligt minne att ha kan vi, som gjorde en liknande fotobok på vårt bröllop, meddela...)

Till slut blev vi trötta och tog taxi hem till Maria och Rickard, där vi skulle få övernatta. Under morgondagen skulle vi dessutom passa på att umgås lite mer med dem och då var vi ju redan på rätt ställe!

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: brollop3.JPG)*

18 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag hade vi bestämt att vi skulle åka till Jönköping, dvs jag och hela familjen Käll. Vi hade planerat att åka till stadsparken, där de enligt Hanna har en väldigt rolig lekplats och samtidigt inhandla lite saker på A6 med omnejd. Eftersom det var lite mörka moln bestämde vi oss för att börja med att handla. Men på vägen dit tog vi en sväng in till Anna och Tobias i Forserum för att hälsa på en kort stund. De håller på att rusta upp sitt hus för fullt och för tillfället är det köket de håller på med. Men snart kommer de få annat att tänka på, för om 2-3 veckor är det tillökning planerat i familjen. Det är alltid roligt att träffa dem och förstås också kul att se hur det går framåt med huset. Men vi hann bara med att fika och prata lite innan vi skulle iväg igen.

Barnvagnskompaniet blev första anhalten i Jönköping, Erik har redan vuxit ur den lånade bilstolen, så han behövde en större. Men eftersom Hanna nu blivit så stor att hon kunde sitta på en bälteskudde, fick han istället hennes och hon fick sålunda en bälteskudde. Jag fick stanna utanför med gulleplutten Erik när övriga familjen gick in för att shoppa, något jag inte alls hade något emot. Han är ett väldigt snällt barn så länge han inte är hungrig eller håller på att få tänder, så ett tag var han ganska lugn och snäll. Men i vissa lägen duger det helt enkelt inte med moster, då är det BARA mamma som gäller!

När alla var belåtna åkte vi vidare till A6 för att köpa skor till Hanna och sedan fick Linda och jag shoppa lite medan Hanna lekte i lekavdelningen. Men det blev mest handlat till Erik och Hanna ändå. Sedan var det dags för mat, och smidigast blev då McDonald´s. På vägen dit sprang jag på Fia och Abbe. Konstigt att inte träffa någon på hur länge som helst och sedan springa på varandra på A6 när vi precis setts.

Vädret hade bättrat på sig lite, så vi chansade på att åka upp till stadsparken och dess lekplats. Något Hanna verkligen uppskattade kan jag lova! Hon sprang upp och ner, åkte rutschbana och pratade med mammorna där. Lite fika och glass fick vi också i oss innan det var dags att ta en sväng och titta på djuren som det också finns runt om i stadsparken. Det fanns hästar, getter, lamor, hjortar mm, men Hanna tyckte ändå att det skulle funnits fler.

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC01766.JPG)*

20 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Idag var mamma, Linda, Hanna, Erik och jag i Gränna och på Visingsö. Jag hade lovat att fixa lunchen vi skulle ha med oss, nämligen kycklingsallad. Så jag gjorde den innan mamma och jag tog en promenad med vovvarna (pappa är sjukskriven i tre veckor pga en bruten tå eller spricka någonstans vid tån, så han ska försöka ta det lite lugnt). Egentligen hade vädergubbarna sagt att det skulle bli regn, men det verkade bli en riktigt fin dag så vi tog med oss badkläderna.

När vi kom fram till Gränna lyste fortfarande solen från en relativt molnfri himmel, så vi bestämde oss för att Hanna skulle få bada och att vi skulle ta en senare båt över till Visingsö. Men först var det dags för den medhavda lunchen, inte alls dumt! Men så fort Hanna var klar ville hon så klart bada, så jag fick i uppdrag att följa med ner i vattnet. Vattnet var som det brukar i Vättern, nämligen iskallt. Detta trots att vattnet inte ens gick upp till baken där vi var och badade. Men kylan i vattnet hindrade inte Hanna, så det var bara att följa med ut.

Det fanns en liten rutschbana ut i vattnet som Hanna ville prova, men jag övertygade henne om att i alla fall doppa sig innan hon gjorde det för att slippa chocken av det iskalla vattnet. Men när hon var genomblöt och skulle åka, var ju förstås inte jag det som skulle fånga upp henne... Benen vänjde sig visserligen efter ett tag, eller om det kanske var så att de domnade bort?

Efter en del badande (fast bara för Hanna) skulle vi så åka till Visingsö. Båtfärden över gick snabbt och bra, och väl där smaskade vi i oss varsin glass. Eftersom Erik sov stannade Linda kvar vid hamnen med honom medan vi andra åkte remmalag. Hanna tyckte att hästarna gick alldeles för långsamt i början, men sedan sprang de i alla fall på lite bättre. Efter ett stopp vid kyrkan i Kumlaby kom vi tillbaka till Linda och Erik.

Men är man i Gränna-trakten och som Hanna aldrig sett hur man gör polkagrisar så måste man ju nästan göra det. Så det fick bli nästa färja över för att hinna se detta också. Så vi köpte oss lite polkagrisar och skulle sedan åka hem. Då insåg vi att vi haft väldig tur med vädret, för på väg ut till bilen började det spöregna. Men då gjorde det ju inte så mycket eftersom vi bara skulle sitta i bilen.

På vägen hem bestämde vi oss för att laga pizza, så väl hemma bjöd vi över pappa till Linda. Linda och jag hjälptes åt med pizzan, som blev väldigt uppskattad. Sedan var det sängdags!

Bilder:

21 juli 2001

*Källa: *

Sandra:

Sista dagen innan hemfärd, vilket kändes en aning trist för jag hade gärna stannat i Sverige ett bra tag till. Men jag har ju inte obegränsat med semester, och vill gärna ha lite ledigt då vi får besök under hösten. Det känns ändå som om jag hunnit med en hel del under tiden jag varit hemma, och dessutom gjort ungefär det jag hade tänkt mig.

Mamma såg till att mormor skulle komma hem till oss också på middag, och så förstås Linda, Per, Hanna och Erik. Men först cyklade jag bort till Linda för att hinna umgås in i det sista. Det var en barnteater i Nässjö stadspark som vi tänkt åka på, men Erik sov länge, så Hanna och jag tog bussen ner själva. Innan teatern hanns det även med en hoppborg och att vara en liten stund på lekplatsen i stadsparken. Teatern hette "Kåldolmar och kalsipper" och var en liten aning konstig, men barnen verkade uppskatta den i alla fall. Den hade med både en liten gubbe som såg ut som ett troll, spöke, sjörövare, clowner och barn, men handlingen var det väl lite si och så med.

Sedan var det buss hem igen till mamma och pappa, och en väldigt fin 3-rätters middag. Mamma hade lagat toast skagen till förrätt, fläskfile med klyftpotatis, morötter, blomkål och bearnaisesås till huvudrätt och glass med egna jordgubbar och grädde till efterrätt. En kombinerad lite försenad födelsedags- och avskedsmiddag för mig.

Det var en riktigt varm dag, så pappa plockade fram vattenspridaren så att alla som ville skulle kunna svalka av sig, men det var bara Hanna som nappade... Men visst var det roligt och skönt när man var liten och föräldrarna inte hade tid att åka och bada. Framåt kvällen gräddade mamma sina kanongoda våfflor, vilka är en av hennes specialiteter. Man äter alltid för mycket eftersom det är så otroligt gott, och i Japan har jag inte med mitt våffeljärn så att jag kan göra egna om andan skulle råka falla på.

Pappa skjutsade hem mormor, och Linda gick hem för att förbereda inför grillningen som jag hade beställt. Hanna var kvar en stund för att kunna titta klart på Disneydags, sedan fick hon ta hand om Rebecca när vi skulle ta en promenad med hundarna. Men vi lämnade av Hanna borta hos Linda och fortsatte sedan själva hem för att hämta upp pappa inför grillningnen. Inte alls dumt med lite grillspett och en fräsch potatissallad.

Men sedan kom det jobbiga att säga hej då till dem, eftersom pappa och mamma skulle skjutsa mig till Gäteborg tidigt på söndagen. Men som tur är så ses vi ju igen om sådär 4 månader... 4 månader känns ibland som en hel evighet och ibland som om det inte är någon tid alls, men just då kändes det i alla fall som en evighet!

Bilder:

*(bild saknas i Wayback: DSC01772.JPG)*

5 augusti 2001

*Källa: *

Idag hade vi bestämt oss för att göra en utflykt ner till Hakkeijima, en ö i södra delen av Yokohama. Vi hade läst på internet att man som ett alternativ till tåg kunde åka båt från Minato Mirai 21, vilket vi tänkte göra åtminstone på ditvägen. Som tur var glömde vi alla papper hemma och var tvungna att gå till turistinformationen vid Sakuragicho station, för båtturen hade lagts ner i april. Det blev alltså tåg ner istället, vilket kändes lite snopet.

Hakkeijima är en konstgjord ö med en nöjespark och "Aqua museum" som största attraktioner. Tex hade de en show som inte var helt olik den som visas på Kolmårdens delfinarium. De hade förutom de vanliga delfinerna även en sort som var lite mer trubbnosiga, både vita och lite mörkare grå. Efter shown gick vi runt och tittade på alla andra djur de hade där. Det kändes som om det var alldeles för mycket djur på för litet område, speciellt de stora djuren hade det väldigt trångt. Det fanns tex två isbjörnar, sjölejon, delfiner, hajar, sköldpaddor, sjöhästar, bläckfiskar, en mängd olika mindre fiskar, pingviner och sälar. De flesta hade sitt eget lilla utrymme, som sagt i vårt tycke alldeles för små.

Efter att stärkt oss med lite mat skulle vi prova på den stora berg- och dalbanan, men den var inte alls lika kul som Lisebergsbanan! Visserligen var den här lite större, men det gick mest runt och gav inte alls en hisnande känsla som en berg-och dalbana ska ge. Båda två var lite vimmelkantiga när vi kom ut, och bilden som tagits under turen visade inte på några glada miner. Dessutom var det verkligen inte gjort för europeer med långa ben, det var knappt vi lyckades krångla oss i och ur sätena.

Vi provade sedan på Vikingaskeppet, något Sandra tjatat om sedan vi såg att det skulle finnas. Ormen Långe var nämligen något av en favorit innan Liseberg bestämde sig för att ta bort den. Men det visade att åldern börjar ta ut sin rätt, hon var tvungen att blunda lite då och då under själva åkturen, och satt och funderade lite över hur säkerheten på sånt är i Japan... Vi hann även med ett utkikstorn, bläckfisken och att titta på när en hel musikkår övade på att springa runt i olika formationer. En annan attraktion som vi inte provade men fascinerade tittade på säkert i en halvtimme var när en slags båt åkte rakt ner och sedan bara plumsade ut i vattnet. Detta låter kanske inte så intressant, men så var det inte heller själva åkandet som var intressant. Det var sättet de drog tillbaka båtarna på och killarna som gjorde det. Längst fram på båten stod det en nämligen kille, som hoppade upp precis när båten slog i vattnet. Sedan plockade han fram en lång pinne och STAKADE tillbaka båten, vilket såg ut att vara ett ganska tungt jobb. Efter att släppt av passagerarna backade de sedan in båten i fållan och hakade fast en krok som sakta drog upp båten. Själva färden nerför tog inte många sekunder, men det tog åtskilliga minuter mellan åkturerna då det bara var två båtar.

Vi hade egentligen tänkt att stanna och titta på fyrverkeriet på kvällen, men ville inte stanna kvar så länge. Istället tog vi tåget tillbaka till Sakuragicho och gick på en restaurang vi blivit förtjusta i när vi bodde på hotell. Det var ganska skönt att inte komma hem alltför sent, dagen därpå var ju jobbardag för båda två. Innan vi gick och la oss ringde Sandra sin vana trogen till Linda och sina föräldrar. Föräldrarna var inte hemma, men Linda kunde berätta att Anna och Tobias hade fått en liten pojke den 31 juli. Hanna var som vanligt lite bekymrad över att det var kväll hos oss, men middagstid hos dem, men annars var allt bara bra med dem.

Bilder:

20 augusti 2001

*Källa: *

Idag hade vi bestämt oss för att åka till Hakone tillsammans med Anna och Björn, som nu har varit hos oss några dagar. Vi hoppades på att vädrets makter skulle vara på vår sida, så att vi skulle få se Fuji-san torna upp sig. På sådana här utflykter gäller det att börja tidigt, så vi åkte med Shinkansen från Shin-Yokohama till Odawara strax före halv 8.

Framme i Odawara skulle vi först ta en liten tur till Odawara slott, som bara låg 5-10 minuters gångväg från stationen. Men vi lyckades missa ingången till slottet, och innan vi hittade nästa ingång hade vi vimsat runt ganska mycket längre än så. Men vi fick se ett fint tempel och lite mer av Odawara i alla fall! Slottet var fint, kändes som om det var ganska "typiskt japanskt". Men Anna och Sandra hittade också en stackars gammal elefant som fanns i en liten inhägnad, alldeles ensam, som de tyckte otroligt synd om. Dels gammal och ensam och dessutom instängd på en liten cementplatta!

Från slottet tog vi rätt väg, och mycket riktigt tog det inte mer än 10 minuter att gå tillbaka. Nu började det bli ganska varmt, så vi passade på att svalka oss med en mjukglass innan bussen till Hakone gick. Det var som att åka på små slingriga alpvägar i Europa, det var nästan så att man blev lite åksjuk!

Väl framme hade det klarnat upp betydligt, och vi fick se Fuji-san. Vi gick genom en vacker skog upp till en utkiksplats, där man hade bra vy över sjön Ashi och Fuji-san. Anna tog MASSOR med kort! Efter en ganska intetsägande lunch hoppade vi på en av "piratskeppen" som tog oss över till andra sidan sjön och en linbanestation. Det var mycket folk ute och japanerna verkade väldigt glada i att vinka till oss när vi åkte linbana. Vi en av linbanestationerna fanns det svavelkällor som det rök massor ur. Här kunde man även äta ägg kokta i varma källor, med svart skal. Skalet blev alltså svart när äggen kokades, för vi såg tydligt att de var vita när de fraktades upp. Dessa ägg var otroligt populära! Anledningen till detta var att man enligt hörsägen ska leva 7 år längre om man äter av äggen (inte bli 7 år äldre som Sandra envisades med att säga...). Och vi ville ju förstås leva längre, så vi köpte glatt ett 6-pack ägg!

Sedan fortsatte vi med linbanan och därefter var det dags att åka "cable car" och ner till Open Air Museum. Detta är ett sorts museum som finns i en stor park, vilket tilltalade oss mycket mer än vanliga museum! Och visst fanns det mycket häftiga skulpturer och mystiska saker att titta på. Bland annt kunde man gå in i ett litet rum, ta sig genom lite gångar i kolmörker, sätta sig på en stol och titta på ett hål i taket och sedan gå ut. Något som var kul var att de faktiskt även hade en hel del saker för barn, något som annars är ganska ovanligt för museum. Speciellt kul var det att vi hann vara där både i dagsljus och när det mörknat, för många saker såg annorlunda ut när mörkret fallit över oss.

Tåget hade en teknik att ta sig runt tvära hörn som vi blev lite förvirrade av. Rätt som det var stannade tåget, man ser att lokföraren går förbi och tåget börjar röra sig åt andra hållet! Då var vi nästan på väg att försöka ta oss av tåget, men det visade sig alltså att det bara saxade över till ett annat spår och fortsatte nedåt. När vi tagit oss till Shin-Yokohama med Shinkansen började alla bli både lite trötta, hungriga och en aning griniga, så vi bestämde oss för att leta reda på något att äta. Efter det blev det mycket bättre stämmning igen, och vi kunde glatt fortsätta hemåt.

Bilder:

Linbanan vi åkte med. Många vinkade till oss, vilket ju alltid är trevligt!

Fuji-san fanns hela tiden i bakgrunden, mycket mäktigt!